Dagens Nyheter – 21 oktober 1873, sida 1

EEE RET RR RR RR RR RTR ORSAKA Den politiska krisen i Danmark har gifvit Kristiania Jagblad anledning till följande uttalanden, hvilka finna sin tillämpning på andra förhållanden än dem de närmast afse: Det sätt, hvarpå danska regeringen gått till väga för att upplösa folktinget, måste ovilkorligen leda de förestående valstriderna in på ett område, från hvilket det af flera skäl verit önskligt att de hållits aflägsnade. I den af konseljpresidenten i tisdags till folktinget afgifna förklaring betonades, att ministeren uppfattar situationen sålunda, att striden gäller konungens rätt att i öfverensstämmelse med författningen fritt välja sin ministerö. Ministören har erbjudit sig att afgå, heter det, men qvarstannat på sina platser enligt Skonungens önskan, Detta är, såsom man finner, samma Ckurragömma bakom den oansvariga konungens Cönskningar och Kviljak, samma förtolkning af konungens rätt att Cfritt välja sioa rådgifvare i den riktningen, att regeringens sammansättning ensamt beror på konungens personliga godifinnande, utan hänsyn till de rådande åsigterna bland folkets lagliga representation; — det är, med ett ord, i grund och botten samma absolutistiska uppfattning, hvilken ru i Danmark söker göra sig gällande, som intet folk kan undgå att komma i strid med, när det i det praktiska lifvet önskar genomföra en ung konstitutionel frihet. Öfverallt har det visat sig, att en sådan inblandning i de politiska partistriderna af konungamakten och dess oansvarige innebafvare i längden dock varit alldeles kraftlös att hindra den demokratiska utvecklingen. Men det har dsremot ofta varit förhållandet att en sådan inblandning medfört aflägsnare, ödesdigra följder. Det ligger också i sakens natur att, när konungamaktens och ett poli tiskt partis uppehållande så nära sammanknytas, partiets nederlag vid valen och de derpå följande besluten icke, kunpa annat än bidraga till försvagandet ef konungamakten, Under möeningsstrider, der icke ministörens och rfepresentationens åsigter, utan konungens vilja och folkets vilja uppställas såsom hvarandras motsatser, måste det till och med för det mest grannlaga vara svårt att iakttaga en lojal hållning gent emot den verkställande maktens öfverhufvud, hvilken dock i det konstitutionella systemet — och detta är en af detta systems största fördelar — fått sig tillförsäkrad en af alla partier oberoende ställning. Att sådana följder, åtminstone i någon mån, skola visa sig i Danmark under de närmaste två månadernas valstrider, lär väl vara oundvikligt; man må likväl hoppas att de skola bli öfvergående. En borgen härför har man i synnerhet i det strängt konstitutionella språk, som den Cförenade vensternX allt bittills förstått att uppehålla och sem just genom motsatsen till regeringens åberopande af den kungliga viljan alldeles tydligt för den på afstånd stående betraktaren vittnar om, hvilken af de två stridande parterna det är, som — oafsedt de enskilda tvistepunkternas beskaffenhet — i det hela tsget befinner sig i bästa öfverensstämmelse med författningens anda, Härtill kommer att man i Danmark icke är obekant med den parti-taktik, som den Holstein-Holsteinborgska ministeren nu ansett sig böra använda. Danmark har under detta halfsekel genomgått en reaktionär period, som i många hänseenden erbjuder en