Dagens Nyheter – 18 oktober 1873, sida 2

-— SP han fördraga skymfen, föraktet och orättvisan än att göra hvad som nu stol i hans makt d. v. 8. stöta dolken i den mans bjerta, som städse varit för honom en broder. — Ni anser det för en lögn — nåväl, jag kan ej bjelpat. Af kärlek till det förflatna vill jag lemna era ord utan afseende; jag vill ock tåla, att ri kallast mig en feg usling. Strathmore måste vi skiljas, så låtom 0ss i frid gå ifrån hvarandra! Han räckte fram handen åt honom, och hang röst var så mild och vek; en stråle af månea föll på hans vackra, oförfärade ansigte och på de blå ögonen, hvilkas kärleksfulla, bedjande blick uttryckte den fullkomligaste förlåtelse. Blicken, orden, åtbörderna borde bos Strathmore ha framkallat en flod af gamla minnen från urgdomsåren, hvilken, likasom morgonens ljus förjagar en elak dröm, skulle ha öfversvämmat och bortsopat alla de bittra lidelser, som de sista sekunderna kallat till lif. Men i Strathmores psinue hade helvetet sjolft inväft en tråd — han var i vreden utan förbarmande, i hämnden outtröttlig. Med hånande min tillbakavisade han den framsträckta handen och svarade. — Ni borde känna mig bättre — jag förlåter aldrig! . . Och härmed vände ban sig lugnt ifrån honom och gick öfver trädgården, åtföljd af lady Vavasours lilla knähund, En gång. såg han sig om, när han uppnått terassen framför