Dagens Nyheter – 17 oktober 1873, sida 2

Hungl. operan. Duellen. De otaliga intriger, som. smiddes vid Katarinas de Medici hof voro diaboliska nog, såsom kändt är. Af oskyldigare art är dock den som spelas i Hrolds operett Pre aux Clercs, hvaraf man ock kan förmoda att den blott är en fiktion. Liksom de flesta andra oskyldiga ting väcker den också endast ett måttligt intresse, hvilket äfven hos kompositören tycks varit händelsen. Saken är den, att en hofman hos Navarra-konungen (sedan Henri. IV), Mergy, her knutit ett ömt band m d en af drottning Margaretas hofdamer, Isabelle de Mortal, men påträffar en farlig rival i en viss Cömminge, en vildsint hofman hos konung Henri III. Kungen gynnar Comminge och drottningen Mergy. Med tillbjelp af en listig italienare, Cantarelli, pjosens . komiska figur, lyckas drottnivgen slå Comminge ur brädet och i hemlighet förmäla de älskande, hvarpå desså skyndsamligen förfoga sig dädan, hvilket ej möter några hinder, helst sedan Mergy i en duell dödat sin rival. Intrigen är sålunda just icke af det klyftigaste slaget, men hufvudsaken är att den lyckas, Zaripa skänkte sin kompositör (Herold) ett europeiskt namn, hvilketle prå aux Clercs svårligen skulle: förmått. Dockhar denna opera, troligen af orsaker gom hos oss icke förefinnas, bibehållit sig på franska sceaen, och visserligen förnekar sig kompositörens kända talang icke heller här, ehuru ämnet endast sällan tycks ha bridgat hans fantasi till att glöda. Fransmannen förlorar ej gerna takt och grace ur. sigte, vändningarnes elegans är alltid oeftergiflig, och om espriten just icke bliztrar, . så märkas åtminstone stundom glänsande; om ock ej tändande gnistor. Ett par arietter äro, fast just icke nya, dock fina och tacksamma, men glanspunkter äro ensemblerna, hvaribland flera intressera genom sin vackra faktur, sin effektfulla röstdisposition. Häribland nämneg förnämligast den qvicka och fint arbetade terzetten i sista akten, som i sin art är ett verkligt mästerstycke. För öfrigt kar kompositören, som sagdt, funnit svårt att elektrisera ett för musikalisk behandling så föga lämpligt stoff som en hofintrig, hvilken alltid är af mer ellef mindre kylig natur. Vissa franska operetter, äro af den arten att de sjelfva bära sig, men derjemto alltid af de utförande böra lyftas och illustreras; andra åter måste hufvudsakligast bäras af de framställandes talang, och dertill, erfordras franska, eller ur fransk skola utgångna artister. Detta är ock förhållandet med äDuollent: artisterna måste-ej allenast-framlyfta-pointerna der de finnag, utan isynnerhet fingera dem: det de icke finnar. ; Man kan ej billigtvis fordra detta af fra Willman och fröken Moe (drottningen och Isabelle), ehuru mera lyckade enskildheter förekomma, t. ex. Isabelles -arietta, m. m. Nicette, ett vackert biparti, uppbäres mycket lifligt och pikant af fröken Söhrling; br Torslow (Mergy) gör sitt bästa och har i aktionen vunnit mycken aplomb; Comminge gifves af hr Arlberg Bärdeles talangfullt: efiergi och friskhet bereda hans scener en fanska lilig illusion; blott något mera nobless:hoa bofmannen. i. Louvrens Belar. — Cantarelli, pjeseds enda mera utpreglade karakter, återges likaledes på utmärkt. sätt af hr-Olsson; smidighet och försägdhet sammansmälta i lyckade nyanser; äfven maskeringen är god.:och : (såvidt vi kunna bedöma) den italienska accenten riktig. Kg : rn I går afton gafs. åter -Midsommarnattsdrömmen med samma rollbesättning som förra gången, utom åtthr Zachrisson såsom blåsbälgssflickaren Flöjt utförde Thisbes roll, bvilken förut spelats af hr Dahlgren. Hr. Zachrisson var ganska olik -denne, men icke mindre lustig, , och Hans död: framkallade ett skallande skratt i salongen; ö ; ovenska p trädeårdsförenindens