Dagens Nyheter – 17 oktober 1873, sida 2

— 270 — — Man narrar oss ofta här i verlden, genmälde Erroll och skrattade. Men skrattet var tvunget och han drog sin hatt ännu djupare ned öfver ögonen... De vandrade framåt under lindarne, och när de kommoin i Marion Vavasours rosenträdgård, började Strathmore vänligt tala till hennes lilla hund, som följt efter dem, : Det var ett vackert djur med en liten silfverklocka fästadvid , halsbandet. Dock såg Erroll med missnöjd -blick på Hunden, under det han; fortsatta, vandriogen, och ett föraktfaollt löje krusade hans läppar. Slutligen utbrust han: — I dag viftar han på svansen för ef i morgon för mig — eoch en följande dag måhända för en tysk prins eller en fransk hertig. Strathmore antog en undrande och på samma gång nästan hotfull min. Emellertid ytttrade han med en gäckande röst: r — Btackars Bonbon... Så sträng niär! Hvad kar det lilla djuret gjort. för att förtjena ett dylikt smädligt. omdöme? — Åh, ivgenting) Jag, tänkte bara på buru märkvärdigt hunden liknar sin herrskarinng. — Bin herrskarinna? upprepade Strathmore, med hvilken det redan gått så långt, att han knappt tålde höra Marion Vavasour nämnas af någon annan, Er anmärkning kan tydas mycket illa, Erroll... Hvad menar ni? Erroll vände sig om och blef stående helt