Dagens Nyheter – 17 oktober 1873, sida 1

— Ni må finna den dräglig eller odräglig, det bryr jag mig ej om. Men jag säger blott: ni måtte väl icke vilja låta påskina, att ni är neg vansinnig, blind och bedårad att tro, det en sådan erkekokett, som Marion Vavasour, alltid skall förblifva... — Alltid4 är ett ord som hörer till narrarnes språk, afbröt honom Strathmore. Bjelfva öfverseendet kan icke räcka alltid, om man ställer det på ett alltför hårdt prof, såsom ni i dag tycks vilja .:. — För Guds :skull, låtom oss icke bryta vår gamla vänskap för denna qvinnas skull! utropade Erroll med en sådan förtviflan i sin ton, att lille hunden Bonbon med ett klagande läte och alla tecken till ett verkligt deltagande nalkades honom. Denna vänskap bör följa oss, medan all kärlek i vörlden förgår — och genom henne bör den aldraminst störas. — Vanvett! utlät sig Strathmore med föraktfull otålighet. Om damerna lemnat oss efter soupern, så skulle jag vara frestad tro att markisens, vår förträfllige värds, viner stigit er till hufvudet, mon cher! Fortvaron eller afbrytandet af vårt gamla goda förhållande beror af ert eget val... Allt hvad jag förbehåller mig är att ni skall upphöra stt lägga er uti mina affärer. Jag måste taga mig friheten erinra er, att ni hvarken är min förmyndare eller min biktfader. Strathmores kalla, hänfulla ord, utslungade mot en man; som för tillfället befann sig uti