Dagens Nyheter – 16 oktober 1873, sida 1

RBS UMSSPRPISSARGEETESTERISE STEN SRA en en nr rr Ladugärdslandsteatern, den tredje af de s. k. småteatrarne — af hvilka den ena rymmer en half gång till så många åskådare som Dramatiska teatern... men kallas den Mindre — hade i går afton slagit upp sin biljettlucka och sina portar, och låtit sin ridå gå upp. Man fick se en rik måns... nej, en rig enkas bostad i Frankrike... elegant minsann; Ladugårdslandsteatern har visst fått någon del af en milliard. Man fick se fru Michaud, hvars man varit så god och dött och lemnat sin maka i ogvald besittning af 8 millioner. Det bör räcka att åt hennes brorsdotter, fröken Victorine; köpa en titrerad man, ja, till och med en prins. Och en sådan kommer till fru Michaud, alldeles som kallad. Dit komma också herrar med de och med vicomte framför sitt namn. Ingen brist på guldgräfvare hos fru Michaud! Men prinsen är prins blott i konstens rike; i hjertat är han mer än kung; der bär han sitt adelskap, och nära nog mot sin vilja blir mannen med förtjenst lyckligare än mannen af börd. Fru Gustafsson spelar fru Michauds roll med karsktersriktighet; under den temligen långa tid fru G. innehaft en framstående plats vid Helsingfors teater, medan denna stod på en höjd, hvarifrån den nu plötsligt sänkts, har hon vunnit denna mognad i uppfattning och omdöme, detta herravälde öfver de yttre hjelpmedlen som äro nödvändiga för konstnären; — Victorine, det är fru Boström, några gånger förut sedd i Stockholm; fint skick, sann qvinlighet och osökt behag! Hr Otterström är konstnären, föremålet för fru Michauds illusioner; fransysk till lif och själ, i trots af sitt godmodiga svenska ansigte. — Han har mad sig en lärjunge, uppassare, vän, ett allt-i-allom, som på atelierspråket heter Tamerlan, eljest Jenny Fridoff. Den pojken måste nisse... en parisisk gamin... lif och eld i hvarje åder, hvarje muskel... hjerta i bröstet; fröken Fridorff har gjort furore i denna gossroll. Fru Michauds illusioner äro förbi; en pikant, sprittande uvertyr spänner nyfikenhoten på den mystiska rubriken TrollflöjtenX, Ridån går upp och en skälmsk, intagande Colombine — den så mycket lofvande debutanten från Djurgårdsteatern, fröken Högfeldt, låter oss på de Offenbachska tonernas lättfattliga språk blicka in i hennes bjertas små hemligheter. Hon förtror oss derjemte uppslagsändan till en liten intrig, som hon väl då minst sjelf kan ana att den skall föra henne sjelf till hennes önskningars mål, men på hvilken hrr Nuitter och Trefeu byggt sin genomfranska libretto till den lilla operetten med det mystiska namnet. Den täcka Colombine älskar en pipare, d. v. s. en piccolaflöjt-blåsare; vi måste förråda detts, för att få tillfälle omtala att denne lycklige flöjtblåsare (hr Rampeltin) har en mängd kamrater — ett helt kompani af flöjtblåsare, eller pipare, alla yngre och, förlåt! vackrare än han, och att det är på den intagande apparitionen af denna pipareskara, som den lilla operettens framgång hufvudsakligen är byggd: Carlino-Rampeltin är den ende manlige piparen bland hela skaran; de öfrige äro fickor allesamman! Och i hvilka kostymer! Elegenta, veritabelt parisiska från topp till tå, liksom alla man får se i denna lilla verkligt na operett. Colombine har ett husbondfolk, som tyckes lefva ungefär som hund och katt: Cassander och Smeraldine, hr Björnbom, debutant med en förträfflig röst, och Jenny Fridorff — gaminen, men nu i en mycket ärbar och sträng bustrus skepelse. Men olyckligtvis finnes det en advokat Gratiano, som idkeligen skrifver biljetter till den ärbara frun. Olyckligtvis är hr Cassander ej den han borde vara, n. b. utom på sångens vägnar... Vi säga icke mer. Nog af: trollflöjten ställer allt till rätta både inom och utom äktenskapet; han gör underverk. Saken är mycket invecklad; att här närmare utreda den, skulle ut