Dagens Nyheter – 13 oktober 1873, sida 1

BRORSAS UN SN RNE KA RAS na nationens tillgång på mynt må hvila på ett enda ställe i riket. Det är denna decentralisation af den metalliska kassan som är önskvärd ), och när den en gång blir genomförd, så inträder en större jemnhet uti våra penningförhållanden, ty den stora sedelmassan, hvilken i följd af sin natur lättare flyter omkring, ökar benägenheten för hastiga förändringar i penningmarknaden, Hvad första punkten, eller de enskilda bankernas sedelinvexling, beträffar, så bör den bestämmas och begränsas till inlösningsskyldighet i bankens hufvudkoptor. Det kommer nog att ligga uti bankernas välför stådda intresse att hädanefter som hittills låta invexla sina sedlar jemväli Stockholm, svenska penningmarknadens medelpunkt, men i lag kan man icke göra en banksedel, lika litet som rågon annan skuldförbindelse, samtidigt betalbar på två eller flera orter. Om bankernas beredvillighet i allmänhet att åtaga sig invexling af banksedlar med mynt underrättades hr finansministern redan för några år sedan då, vid ett möte i Göteborg af delegerade från 16 banker pland 22, ba. slutades att man frivilligt borde åtaga Big dylik förpligtelse; men någon regeringsåtgärd med anledning af detta svar på ett från finansdepartementet då utgånget cirkulär har icke afhörts. Det enda sättet att få ut något mynt i orterna är att bankerna vid sina hufvudkontor måste invexla sina egna sedlar med guldmynt. Angående Bedelutgifzingsrätten, förklara vi på förhand, 2; någon förminskning deruti bör ega rum. Om denna inskränkes till tio millioner riksdaler, så blir det icke större belopp än ett medeltal af senare årens Xobsgagnade sedelutgifningsrättX, sådan den återfinnes uti qvartalsrepporterna öfver de enskilla bankernas ställning. Bland nuvarande grunder för sedelutgifningsrättens begagnande äro egentligen tvenne moment allmänt ansedda såsom oegentliga. Det ena är Spå räkning i riksbanken innestående4 medel, och det andra riksbankssedlar i de enskilda bankernas ego. Det är bekant att dylika insatser i riksbanken nu tillväxa i hast vid slutet af månaderna och bortsmälta som snö för sol vid den följande månadens början, Då härtill kommer att de på donna räkning hos riksbanken innestående medel inräknas bland riksbankens utelöpande gedelstock4, så har allmänna rörelsen ingen lättnad af att de enskilda bankerna få betrakta så tillfälliga fordringar hos riksbanken såsom grund för sedelutgifningsrätt. Af lika beskaffenhet torde de suramor vara, som sägas innestå hos vexlingsombuden; men äfven riksbankssedlar, uppräknade uti enskild banks hufvudkontor, höra icke berättiga till sedelutgifningsrätt. Genom denna bestämmelse hindras riksbankens sedlar att komma i allmänhetens händer och de enskilda bankerna kunna icke ha någon synnerlig fördel af att låta gina sedlar slitas i rörelsen, under det att de sjelfva gömma eller anseg gömma riksbankens sedlar. Men saken är den att i medeltal finnas icke dei rapporterna uppgifna heloppea, och derför bör det leda till ömsesidiga fördelar om denna lika lättrörliga som vanskliga grund för sedelutgifningsrättens berärnande får bortfalla. Deremot är alldeles klart att sedelutgifningsrätt på i hufvudkontoret befintligt svenskt guldmynt hvarken kan eller bör förvägras. Då man önskar att få raynt spridt i orterna, bör man icke begära att bankornas kassa i guldmynt skall ligga ) Vi erinra med ett par ord om upphofvet tili enskilda banker i Sverige. Det var 1815—17 års kris och bankodiskonternas ramlande som visade landtmärnen vådan af att penningrörelsen var centraliserad hos riksbankens; och det var 1826—27 års, i följd af missväxt, för landtmännen ytterst svåra förbållanden som föranledde Jesse stt genomdrifva privatbankers inrättande. tgärden var uttryckligt riktad mot städerusas, enkanneligen Stockholms, finansiella öfvertag. Den har sedan visat sig tika välgörande för båda parterna, fastän en och ennan olägenhet varit förbunden med privetbankernag existens, liksom med allt annat här i verlden,