Dagens Nyheter – 9 oktober 1873, sida 2

Kyrkomötets afslutande skedde i går. För justering af skrifvelser och beslut sammanträdde mötet kl. 10. Derafter begåfvo sig ledamöterna till Storkyrzan, der gudstjensten började kl. 11. Den inleddes med afsjungandet af psalmen 23, hvarefter altartjensten på öfligt sätt förrättades af komminister P. A. Ruus i Maria och hofpredikanten 8. H. Sundel i Kungsholms församlingar. Under altartjensten afsjöngs psalmen 141 verserna 9 och följande och efter densamma psalmen 172 v. 8, under hvilken psalim domprosten i Strengnär, Thore Strömberg, beträdde predikstolen. Till ingångsspråk hade han valt 14:e versen i 57:e kapitlet af profeten Esaias: UGörer väg, görer väg, rödjer vägens hafver bört det, som hindrar, af mine folks väg; och med anledning af texten, Johannes-evangeliets 6:e kapitels 66:e och följande verser tog han till ämne: Hindren på vår salighetsväg undanröjda blott af Honöm; som eger eviga lifsens ord. Predikanten granskade derefter dessa hinder, hvilka han fann utgöras af det menskliga förnuftets förmätna anspråk, tidsandans riktning till det lägre, jordiska samt vår tids otro och kom till det resultat att blott inom församlingen, den kyrkliga församlingen, fanns räddningen för det onda, — Efter predikan afsjöngos psalmerna 168 v. 4 samt 226 v. 7. — Konung Oscar bevistade gudstjensten, som slutades vid 1-tiden. Efter gudstjenstens slut samlades medlemmarne åter i sin lokal, der erkebiskopen med hans kända glänsande utförsgåfvor höll till dem följande tal: Mine herrar! Så sem vi började vårt arbete hafva vi slutat detsamma med bön till den Herre, som gjelf bevarar sin församling och gifvit henne löfte om oförgängligt bestånd, Inför Honom öds mjuka vi oss äfven nu, då vi äro färdiga att skiljas och återvända till de olika verksamhetsområden, som blifvit oss anvisade. Säkert medföra vi alla till dem dyrbara minnen från vår korta sammanvaro under detta möte. Al drig har någon meniogsskiljaktighet här rubbat vårt inbördes förtroende, och aldrig någon strid om medel och utvägar gjort intrång på den aktning, vi varit hvarandra skyldiga: Be dan minnet häraf är ensamt för sig en rik skatt för bjertat, och jag vågar i afskedsstun: den offentligen erinra om detta lyckliga för: hållande, utan fruktan för att anses såsom det egna berömmets tolk eller bryta mot ödmjukhetens lag. Ty väl veta vi att Herren fordrar långt mer än umgängets fridsamhet af dem, som skola vårda hans rikes angelägenheter; och väl veta vi att våra gerningar icke bestå sitt prof, när de af den rättfärdige domaren pröfvas. Derför vilja vi först och sist anropa Hans nåd samt förtröstansfullt hoppas att Han öfverskyler våra brister, ser till våra afsigters redlighet och gifver åt våra bemödanden sin välsignelse. Hans namn allena vare prisadt nu och i evighet! Men icke blott församlingens Herre fordrar räkenskap af oss för hvad vi i hans ärenden uträttat; äfven de medkristne, som förordnat oss till ombud, hafva sin domsrätt öfver vår verksamhet, Må den rätten gerna med stränghet utöfvas, om det tillika sker med det lugna allvar, utan hvilket all dom är både värdelös och obefogad! Vi hafva icke under våra förhandlingar haft anledning att beklaga oss öfver brist på deltagande intresse, vänlighet och välvilja från allmänhetens sida. Hvarje gång mötet varit samladt har denna sal varit fylld