Dagens Nyheter – 7 oktober 1873, sida 2

Hung operan. Äfven den dramatiska tonkonsten eger hos oss nu en storhst mindre: Signe Heöbe har lemnat vår rångscen och redan afgått till Frankrikes hufvudstad. Den större genren har på fruntimmerssidan under de senare åren i sanning varit ovanligt lyckligt lottad: en Louise Michaeli för den stora bravuroch deklamatoriska stilen, Signe Hebbe för den högdramatiska hafva skapat glansmomenter som ej skola förgätas, och förlusten af endera utaf dessa artister har ett objelpligt störande af denna vackra ensemble till följd. . Få sångerskor ha också som fröken Hebbe förenat utmärkt sångmetod med fulländad plastisk virtuositet, bildad smak med grunålig teaterkännedom. Man vet ock för huru mycket flera af våra yngre artister i detta afseende hafva fröken H. att tacka, som alltid var beredvillig med bästa råd. Man har mot fröken H. anmärkt att hon åt den plastiska effekten stundom inrymt nog mycken öfvervigt; är detta sant, så måste ock erkännas att hon på senare tider förstått att bringa detta element iren harmoni med de öfriga sidorna af sitt konstnärskap. Hennes fack står nu tomt, och denna tomhet skall märkas desto mera om det öfvertages af förmågor, åtminstone i detta fall otillräckliga. Debutanter och sujetter af odeciderad färg skola ej fylla det. Men hvarför har då fröken Hebbe lemnast oss? En blick på förra säsongen ger ett eget begrepp om vederbörandes sätt att befrämja konstens och allmänhetens intressen, då en firad artist endast 27 gånger fått uppträda, och deribland knappt någon enda gång i de stora partier som tillhöra hennes egentliga: genre och i hvilka hon alltid helst varit sedd. Det låter verkligen otroligt att fröken H. sedan september förra året ingen enda gång fått uppträda i Hugenotterna, som dock innehåller hennes tacksammaste parti, och icke heller i Robert, Romeo och Julia, Afrikanskan, Fidelio; blott i Faust några gånger. Man hade hoppats att åtminstone denna höst få höra henne såsom gäst i någon af dessa roler, men äfven detta har icke skett. i Hvilka intressen här än utgjort ledmotiverna — icke torde de varit konstens, icke allmänheteng, icke ekönomiens. W. B