Dagens Nyheter – 7 oktober 1873, sida 2

sin. hand, och att den skulle gå åt det håll hona behagade, hon visste, att han hädanefter skulle öfvergifva allt och våga allt, så länge ban fick dåras af hennes blickar, så länge hennes hvita hand fortfor att söka hans. Ja, hon kände väl hela sin makt, och hon begagnade sig deraf uten betänkande och utan förskoning. Hon såg nu på honom med ett vemodigt, smäktande uttryck. Hånet försvann från hennes. läppar, på hvilka några outtalade, hemlighetsfulla och ödesdigra ord tycktes sväfvs, liksom rosorna, med hvilka hona lekte, buro i sina kalkar tunga daggdroppar. Strathmore skulle i denna stund kunnst svärja på att, om någonsin en qvinna älskat, så älskade hon nu honom. Och han intogs af en farlig hänförelse; han lutade sig ånyo intill henne, häns andedrägt rörde hennes hår, hans hand omfattade hennes hand, men kom dervid åt — diamantringen, hvilken var kall, kall som ig. Denna ring erinrade honom om att hon blott lekte med hans känslor, att hon var Marion Vavasour! Hon drog sin hand tillbaka och suckade. — Säg icke så, ytitrade hon. Om era ord äro något annat än ett tomt smicker, så borde ni icke ha uttalat dem,.. Huru underbart skön är icke natten! Jag förvånar mig ej öfver, stt alla skalder älska den mera än dagen. Solljuset är till för menniskornas sträfvanden och omsorger, arbeten och mödor; men natten