Dagens Nyheter – 1 oktober 1873, sida 2

Marc Lennartson. Ni mins väl honom, Strathmore — han var Österrikisk kyrassier. Hon lemnade honom ingen ro, förr än hon tjusat honom till den grad att han följde henne som en trogen hund; och sedan detta lyckats henne, gjorde hon honom till en narr i hela verldens ögov, och hon vände sig, helt kall och öfvermodig, ifrån honom för att i stället lägna an på hertigen af Vorhu. Lennartsons bedjande blickar besvarade hon endast med hånleenden; emellertid hade han genom henne blifvit alldeles yr i hufvudet, och em vacker dag sköt han sig för pannan! Jag vet med fullkomlig säkerhet, ett ingen annan än denna qvinna var orsak till hans förtviflade steg; och icke desto mindre besökte hon samma natt, då bon fick veta bans död, en maskeradbal ooh syntes der lika road och glädtig som vanligt. Vid Jupiter! det var nedrigt, eller hvad tycker ni, Cecil? I Strathmores anwigte förmärktes ett uttryck ef köld och förakt; han svarade: — Min bäste Dormer, om någon är en sådan narr, att han följer en qvinna eåsom hennes knähund, så kan det vara likgiltigt, om han går ur verlden några år för tidigt, tycker jag. Er historia är högst romantisk, den skulle göra lycka hos damerna; men hvad mig angår, är jag fast öfvertygad om att det fanns något annat förnuftigare, men för verlden obekant, skäl till Lennartsons tragiska slut. Jag kan icke tro på er förklaring.