Dagens Nyheter – 25 september 1873, sida 2

Kyrkomötet. Vigtiga frågor stå nu på kyrkomötets föredragningslista. Främst i går förekom den om sådana ändringar i kyrkolagen, som ega sammanhang med den af senaste riksdag, efter regeringens förslag, antsgna dissenterlag. Denna fråga upptog gårdagens hela förmiddagssafimanträde utan att afslutas. Kyrkolagsutskottet hade utan all annan motivering, än med hänvisande till regeringens skrifvelse, förordat bifall till de ändringar, som blifvit föreslagna. Mot denna utskottets åsigt har biskop Anjou anfört en längre motiverad reservation. Först och främst vill han att kyrkan skall ha uteslutande rätt att bestämma de vilkor, under hvilka någon må upphöra att vara medlem deraf. Dessutom vill han ha åtskil liga andra ändringar, genom hvilka kyrkomötets beslut skulle bli ett helt annat än det, hvarom riksdagen förenat sig. Hr Lindgren, med hvilken hrr grefve Mörner och Nordström förenat sig, har i de föreslagna lagförändringarna sett stora vådor för stat och kyrka. Ett bifall dertill skulle, enligt desses förmenande, till och med kunna bli ett legaliserande af fullkomlig religionslöshet hos statens medlemmar, I utskottet hade de sålunda yrkat att lagförslaget måtte afslås. . Diskussionen rörde sig naturligtvis hufvudsakligen omkring dessa båda siacr af frågan, hvilka ur reservationerna här blifvit sarskildt antecknade. Som underlag för de argumenter, hvilka af motståndarne anfördes, rörde sig äfven ett temligen tydligt missnöje deröfver, att staten genom den beslutade dissenterlagen utan kyrkans hörande trädt hennes rätt för nära och att det vore nödvändigt från kyrkomötets sida att afvärja de faror, som det af staten tagna steget kan medföra, genom att nu tydligt och bestämdt utsäga, hvad kyrkan anser för sina intressen vara nödvändigt i förevarande fall, så att på en sådan grundval må kunna företagas en ordentlig gränsreglering mellan områdena för kyrkooch civillagstiftningen. I afseende på den religionslöshet, som detta lagförslags antegande skulle legalisera, målades i både starka och mörka färger de följder, hvilka deraf skulle uppstå. Dessa voro ingenting mindre än svenska statens totala upplösning, kanske i anarki, kanske i despotism. Denna förskräckliga händelse skulle väl ej inträffa i morgon eller i öfvermorgon, men den skulle icke desto mindre alldeles. ofelbart komma öfver vårt land: De många detaljanmärkningar, som :framställdes, ha vi här ej utrymme att redogöra för... Endast en punkt måste vi vidröra, emedan hr Linder och flera talare särskildt uppehöllo sig dervid. I ändringsförslaget förekommer ingenting angående sättet för lysning till äktenskap, I dissenterlagen föreskrifves. emellertid att före främmande trosbekännares äktenskap skall lysning utfärdas af den församlings kyrkoherde, inom hvilken qvinnan är boende, och i denna församling afkunnas. Hr Apjou hade i sin reservation anmärkt som en felaktighet att något stadgande härom ej förelåge till kyrkomötets bedömande. Hr Linder. gick ännu längre, han betecknade stadgandet i dissenterlagen rörande. denna sak innebära ett stort samvetstvång för församlingen. Ty enligt hans påstående vore lysningen icke att anse såsom en annonsering för församlingen om det tilltänkta äktenskapet, utan den vore en del af gudstjensten, en gudstjonsthandliog, gom med bön och välörskan åtföljdes. Nu kunde en församling, som icke delade kontrahenternas religionsåsigter, på detta sätt likväl tvingas att bedja och uttala-en välönskan för deras lycka, och detta, tyckte talaren, vore ett upprörande tvång, ehuru han dock slutligen medgaf att en kristen församling visserligen ber för alla. Ur denna motsägelse redde sig talaren med den något besynnerliga förklaringen, att kyrkan väl beder för alla, men att det sker i annan ordning. I förevarande fall önskade talaren att få bestämd en annan liturgisk anordning än den nu föreskrifoa. För närvarande yrkade denne talare afslag å förslsget, men derjemte en skrifvelse till regeringen med begäran om de formella ändringar som vore af nöden. TI sjelfva saken eller i de grundsatser, hvilka finnas uttalade i dissentörlagen, vill talaren ej ändra något. För afselag talade vidare — somliga un-. ler betoning af att här gällde det endast ett sort uppskof, hvilket innebure mindre vådor in ett bifall skulle medföra — hrr Anjou och Ribbing, eom helt och hållet slöt sig till rm Tindoranag rtTaerRarvatianmn dan han vidara