sig infiona, kanslisten Holmblad, fru Elliot och fröken Salmonson inkallas samt hr Ban: dix närvara för upplysningars vinnande. RÅDHUSRÄTTEN: Tryekfrihetsätal. Utslag afkonnades i lördags i det af t. f. länsbokhållaren E. L. Pettersson väckta tryckfrihessåtal mot ansvarige ut: gifvaren af tidningen Fäderneslandet, konstförvandten F. E. Öfverlind. Öfverlind dömdes till 100 rårs böter samt att ersätta rättegåogskostnaderna. Käranden dömdes till I5 rdrs böter, derför att han under målets fortgång inblandat hvad ej till saken hört. LANDSORTEN. Onda tungor; slutligviden. En rät. tegång af mera ovanlig beskaffenhet förekom i lördags, vid Göteborgs rådbusrätts tredje afdelning. Åkaren Lars Andersson hade nemligen till denna dag uttagit stämning å folkskoleinspektören fil. år C. 4. Uddgren, med yrkande att utfå den belöning af 500 rdr, som hr Uddgren offentligen i tidningarne utlofvat åt den person, som kunde angifva upphofsmannen till det i sistlidne juni månad kringspridda ryktet att hr U. slagit ibjäl ett folkskolebarn. Andersson uppgafistämningen det han ansåg sig ha rätt till belöningen på grund deraf, att det varit han som hos polisen angifvit arbetskarlen Benjamin Andersson, hvilken sedermera af rådhusrätten dömdes till 1 månvads fängelse för utspridandet af det osannfärdiga ryktet. Då målet påropades, inställde sig båda parterna genom ombud, käranden genom f. d. fängelsedi. rektör C. O. Mollberg och hr Uddgren genom fill dr Ph. Leman. Af den senare genmiäldes, att br Uddgren i sitt tillkännagifvande i tidningarne utfäst en belöning åt den person, som kunde genom laga bevisning binda upptofsmannen till ryktet om den misshandlade skolgossen, men Benjamin Andersson hade at domstolen endast blifvit dömd såsom den der utspridt ryktet, hvilket äfven styrkt2s af rådhusrättens utslag, och å den grund hade hr U. vägrat att utbetsla beöningen. Hr Uddgren hade haft sig bekant att flera personer kringspridt ryktet, deribland en, arbetskarlen Börjesson, af rådhusrätten blifvit dömd till 5 månaders fängelse, men hvem som från början hopsatt och utspridt historien hade L. Andersson, lika litet som någon annan, kunnat uppgifva. Af kärandens ombud svaradeg, att alla de personer, Bom i poliskammaren varit tilltalade för ryktets kringspridande, kunnat uppgifva en person som de fått historien utaf, med undantag af B. Andersson, som icke kunnat detta och hvilken nödgats erkänna, det han ejelf hopsatt den osanna historien, stt; han nemligen sett när hr Uddgren slog barnet. Han borde således, enligt kärandens mening, antagas vara den egentlige upphofsmannen till ryktet. Hr Uddgren synes ock, påstod ombudet, ha varit af samma åsigt, ty efter ett af förbören i poliskammaren hade han bjudit L. Andersson såsom belöning 150 rdr, hvilken summa denne dock ej velat taga. Hr Uddgren hade dessutom efter ett föregående förhör sagt till L. Andersson, att om han kunde bevisa sin angifvelse, skulle hr U. gerna betala ut tusentals riksdaler. På begäran af kärandens ombud uppsköts målet på trenne veckor. Farlig breftjuf. I Hernösands cellfängelse befioner sig tör närvarande under ransakning postskrifvaren Lindberg från Örnsköldsvik, hvilken under en längre tid idkat den olofliga industrien att ur rekommenderade bref, som till Örnsköldsviks postkontor ankommo, tillgripa någon mindre del af inneliggande penningar, hvilket han, huru otroligt det än låter, enligt egen bekännelse skall bafva lyckets verkställa utan att rubba något af de fem sigillen. Till en början trodde mottagarne af dessa å postkontoret skattade penningebref, att afsändaren vid penningarnes inläggande begått någon missräkning; men då samma fall alltför ofta upprepades, riktades misstanken på Lindberg, hvilken, af port. mästaren tagen i förhör, omsider bekände tillgreppen. Till en del tillgrepp nekar han emellertid ännu. Enoär Lindberg ej på eget ansvar innehade någon befattning i postverket, lär postmästaren D. Janse, såsom ekonomiskt ansvarig för korrespondentervas lidna förluster, äfven komma att inkallas för att svara i målet. AocsXXÅX-——XXXXzXXOO—A NOEN