Dagens Nyheter – 18 september 1873, sida 2

gelsman gör, innan han vänskapligt räcker fram sin hand eller talar till sin granne vid en table dhötel inföll den förtjusande koketten med ett sakta, välljudande skratt. Nej! jag vill icke meddela er några upplysningar. När vi råkas — och vi skola det, ty då vi båda lefva i stora verlden, äro vi ju kort som tillhöra samma lek och således väl måste en eller annan gång komma att sitta på samma hand — då skall jag tacka er för all er uppmärksamhet samt afbetala min skuld — på det sätt ni helst önskar. Till dess måste mina förhållanden blifsa en hemlighet för er. Jag kan ju vara en primadonna, en äfventyrerska en prinsessa, som vill vara okänd, eller en farlig grekinna, — båll mig för hvad ni behagar. Tack vare era tvifvel och er ovisshet, skall ni bättre komma ihåg mig; ert kön sträfvar alltid efter det oupphinneliga... Au revoir! Grym, envis, nyckfull, opålitlig, egensinnig, men förtjusande! blott så mycket mera förtjusande genom denna qvintett af fell — Då hon här i skuggan lät sin hand hvila i hans, under det att mänen belyste hennes uppåt vända ansigte, lindarnes grenar smekte hennes hår, ochhan böide sig ned för att säga henne farväl; då kände han sig plötsligt omgifvas af en mild ambradoft, en sådan, hvaraf Lescias locar måtte ha varit genomträngla, när hon uppsteg ur badet, eller när hon vid festerna prydt dem med rosor — en parfym, som för