Dagens Nyheter – 17 september 1873, sida 2

redskaper och 50 å 60 svinkreatur, som allt blef lågornas rof. Så blef äfven fallet med en mindre gård å Ellnige gods, der en del småkreatur såväl som gröda och inventarier jemte byggnader uppbrändes. Barnen och en äldre qvinna blefvo räddade i blotta linnet, I Reslöf, vid Marioholms station, ans tände åskan en byggnad, hvari förvaradeg fo. der samt 20 st. svin utom en sädesgtack, skan har äfven slagit ner i Onsjö härads tingshus vid Åkarp, enligt berättelse dock utan att antända; skorstenarne såväl som taket lära vara ramponerade. SDrabbis. I Östgöta Correspondenten Jäges: En märkvärdighet inom Vreta klosters församling är Drabbisborg, der Drabbisorc dens härmästaro, borgmästaren Behm, uppslas git sitt sommarresidens, Drabbisborg, snarlikt ett i rococostil bygdt torn, uppskjutande ur jorden och omgifvet af täcka lunder och buska. ger, är att betrakta fåsom ett vackert impromptu af härmästaren sjelf, I den lilla riddarsalen herrska vänskaplig trefnad och broderlig glädje uteslutande. Tre vackra små glas pryda bordet i rummets midt, och man kan helt säkert vara öfvertygad om att de allts jemt, då de fyllas och tömmas, kredensag — om äfven i osynlig måtto — af de tre gracerna, Härmästaren sjelf vjuter der under sommarmånaderna af landtlifvets verkliga behag, löf: skogarnas och blommornas helsamma doft, Roxzens och Motala ströms friska vindar och vågsvall. Ofta nog besökes han af ångbåts resande från norr och söder, då Drabbisordeos flagga, flammande i guld, purpur och silfver, fladdrar från en af den lilla borgens tinnar, ngfartyget Einars stramdning. Enligt numera ingångna underrättelser har den i måndagens tidning omnämda ångaren Einar, som förmodades ha strandat utanför Eiderflodens utlopp, endast stött på grund i närheten af Eiderns fyrskepp, men efter några timmar åter kommit flott och blifvit intagen till Tönningen, Fartyget har vid grundstötningen erhållit några mindre skador å kölen, roder och maskin, men ej blifvit läck. (G. H. T.) Svinkreaturens utmotande i Vexiös en ynkelig historia, berättad af Kronobergs läns Tidning. Den 1 september 1873 skall tvifvelsutan i Smålands annaler antecknas såsom en mycket märkvärdig och minnesrik dag. Det var nemligen då den stora svinutmotningen : börjades i Smålands hufvudstad, Vexiö, En klagolåt, sådan vi tillförene ej hört hafva, scener, så bjertslitande, att de ej kunna beskrifvas, uppstodo i skilsmässans stund, Vi hörde en svinegarinna yttra: Adjö med dig, adjö med dig, min kära, kära Lasse! O, hvad jag skall sörja efter dig och finna mig ensam, sedan du är borta! Är det icke rörande? Deo respektive grisarne hafva ej heller varit känslolösa. Deras afskedshelsniog har ej varit stum, nej, den har afgifvits i de mest bjertslitande toner, hade vi så när sagt, men mena hörselorganerna sönderslitande. Den större grisen vill den mindre äta ut, sade för en tid sedan en gumma, som hade två grisar, hvarför hoa flyttade dem i två särskilda lokaler; men hvad hjelpte det? Nu äro båda älsklipgarne borta. Det har förundrat oss, att icke salig bokbindaren Claes Hultgrens för flsara år sedan här i staden gifna exempel på försök följts, då på hans tid en liknande hemsk anläggning mot svins uppfödande inom Vexiö blifvit bragt å bane. Hultgren skaffade sig då en hundkoja och insläppte i denna sin kära gris med om halsen fästad kedja, så att grisen hade tillfälle att när han behagado utgå ur sitt Vaerelso, Sundhetsnämden besökte gården, der Huitgren bodde, och frågade honom hvad meningen var med hundkojan, utanför hvilken grisen låg och solade sig. Kors, svarade Hultgren, Xse ej herrarne att jag har min hund der. Sundhetsnämdens protest mot Hultgrens påstående att grisen var en hund bjelpte icke och fick Hultgren behålla sin gris under namn af hund. Minnesvärden öfver EFranzen. Tillatånd till ännnandat af anm anhakvintian