Dagens Nyheter – 17 september 1873, sida 2

00 -—ha dock ofta nog en märkvärdig förmåga att tala med ögonen. Undrar ni icke öfver hvad som nu igen kommer åt mig, då jag vid denna tid på dygnet oombedd börjar sjunga för er här på en offentlig plats? — Åhnej; jag förstår väl att när man sjunger såsom ni, har man också behof af att sjunga. Jag kan knappast minnas mig någonsin ha hört eu röst, som är jemförlig med er. Den är utmärkt — underbar! Hon smålog mildt. — Tycker ni det? Och dock bör ni säkerligen icke till de lätt tillfredsställda. När jag sjunger något af dessa kära stycken, Inflammatur eller Agnus Dei, måste jag alltid tänka på min vistelse i klostret vid Valladarra; jag minnes, buru jag der slog med vingarne för att komma ut ur min bur till de blå bergen; och jag undrar öfver det besynnerliga förhållandet att en förgången tid, ehuru dyster, ofta synes ljufvare än den närvarande, öfver hvilken lyckans gol lyser. — Vallsdarra? Är ni en spanjorska, madame? frågade han med alla tecken till nyfikenhet. Han trodde sig reden vara på god väg att finna lösningen af den intrestranta gåta, hon Tepresenterade. — En spavjorska? Hvarför tror ni det? — Emedan man brukar säga, ma belle amie, att en blond spanjorska är det största under