Dagens Nyheter – 15 september 1873, sida 1

körsbärsqvist berörde hans arm, skämtsamt yttrande: — Mon beau röveur, hör mig då! Han vände sig om; Ehuru båda redan vårit en half timme ombord, hade han ännu icke sett henne. Nu igenkände han emellers tid det ansigte, som han för några dagar sedan skådat vid 8:t Johans-festen i Prag. Fastän han skänkt hennes näsduk åt den böhmiska flickan, i stället för att bevara den som ett -minne, var han dock ej så kallsinnig, att han kunde förblifva likgiltig för denna ljufva uppenbarelse, som skulle ha bedårat till och med: en nittioåring. Han fattade hennes lilla mjuka hand, på hvars fingrar perlor och ädelstenar blixtrade, samt lyftade artigt på hatten. Han hade icke tänkt på henne, men äfven Diogenes skulle ej varit nog oartig att säga henne något sådant; och i alla händelser måste ett dylikt möte på en herrlig sommarafton, under en långsam och i och för sig tråkig resa, vara välkommet för hvarje man, sårom erbjudande ett tillfälle till att angenämt fördrifva tiden. — Ack, min: herre! yttrade hon, då han nalkades henne; hvilket mod ådagalade ni icke den der. förfärliga aftonen! Ni vågade ställa er midt i vägen för de skenande hästarne; det var ett underverk, det var heroiskt! Ni räddade mitt lif; hura skall jag någonsin kunna nog tacka er derför? Huru skall jag en