Dagens Nyheter – 11 september 1873, sida 1

8alabanan. Denna nya länk i den kedja af jernvägar, som nu, till allmänt väl och enskildas förkofran, i många riktningar finnes dragen öfver vårt land och drages i allt flera, öppnas till allmänhetens begagnande i dag. Från början var afsigten att bandelen UpsalaSala skulle för trafik upplåtas redan den 1 dennes, men detta lät sig ej göra af orsak som vi förut angifvit. Redaktionen af denna tidning sände emellertid då en korrespondent till Sala för att för tidvingens läsare berätta hvad han funne värdt att omtala angående Salabanan och vi lemna nu ordet åt honom; Sala, i september 1873. Det är nu länge sedan frågan: Sala eller Sevalla?t var en så kallad brännande fråga, en fråga, som en gång kom bänkarne i riksdagstuset att darra och den aldra frommaste fiksdagsman att bli ett rytande lejon, en fråga, som i ett visst oförgätligt ögonblick ställde en väldig elfsborgshöfding ansigte mot ansigte med en oansenlig vestmanlandsbande till tvekamp, hvilkens utgång icke på något sätt minskade tron på det bibliska löftet att de ytterste skola vara de främstef, Liksom allt menskligt fick denna fråga till slut också sin lösning. Sala har fått sin jernväg; Sevalla väntar ännu på sin. När man, ehuru obekant med ortförhållandena, af en eller annan anledning offrat större eller mindre intresse åt lösningen af en sådan stridsfråga som denna och varit i tillfälle på närmare håll-bevittna de af henne föranledda: striderna och höra de ljungande, ofta mer sårande än öfvertygande, ord som under dem gåfvos och mottogon, så är det ju helt naturligt att man ock med ganska stor nyfikenhet genomreser de trakter, hvilka man hört och sett på så många olika sätt utmålade, än höjda till skyarna såsom paradisiska, än belsgda med färger, för hvilka men ryst tillbaka. Nyfikenheten regerade åtminstone mig, det är ej värdt att neka det, när jag för ett par dagar sedan befor linien Upsala-Sala, men ur denna nyfikenhet framträdde, liksom en strands konturer framträda ur dimman, utan att vidare vika bort, de barska, energiska dragen af landshöfdingen i Elfsborgs län, hr grefve E. Sparre, jemte det outplånliga intrycket af hans stora sensationsscener i andra kammaren under 1870 års riksdags jernvägsdebatt. Den märkvärdiga dsgen rann upp i mitt minne. Frågan om Norra stambanans sträckning var föredragen. Talmannen, nu mera Svea rikes erkebiskop, satt på sin plats allvarlig och beredd att uthärda en diskussion på 16 timmar eller så bortåt, naturligtvis med de små oppositionela otålighetsrörelser, TR ET a Tr a