Dagens Nyheter – 9 september 1873, sida 2

kastanjebrun färg, hans mun utmärkte sig fö en särdeles vacker form, och hans leende var behagligt, men endast sällan återkommande; ögonbrynen voro mörka och fint bildade; ögenen grå. Och när desia ögon iblånd upplystes med en strålande klarhet och ofta straxt derefter blefvo mörka sor ratten i följd ef en plötsligt påkommen förbittjing, kunde en skarpsynt fysionomist lätt märka, att han ver en farlig person för sig sjelf och andra; och en artist, rom studerade bans ansigts, hvari ur konstens synpunkt ingenting fanns attenmärka, skulle utan tvifvel ha sagt, att denne man var känslolös, och han skulle ha förutspått, likasom billhuggaren från södern profeterade om Carl Stuart: Något ondt skall hända honom; han bär celyckans prögel i gitt ännigte. Å Han satt tillbakalutad i sin stol, sybselgatt med att öppra eller ögna på utanskrifterna å en hop bref, som lågo framför konom honom. Han tycktes vara föga intrösserad, flora af brefven brydde ban sig icke ers om att bryta upp, och nästan intet enda gåf han nig tid till att ordentligt läsa igenom. De flesta voro skrifna af qvinnohand, väldoftande, rosenfärgade. Brefventillskyndade honom dock ett visst nöje; de inzehöllo egentligen inga underrättelser af bekymmörsam art, gom kunde nedslå en sådan person som Strathmore af White Ladies — denne man med en Catilinas ögon och en Straffords ansigte; de