Dagens Nyheter – 9 september 1873, sida 2

minst angenäma nyheterna voro, att en mängd af hans nyligen kläckta fogelungar dött i följd af väderlekens ogynnsambet, att vederbörande beslutit uppdraga åt honom att resa till Bulgarien i en diplomatisk beskickning, sart alt en af hans skönaste korrespondenter, Nina Montolicu, hvilkens valspråk var ett tomligen rofgirigt tout prendre, tycktes börja bli mera besvärlig, än. önskligt var, och numera, sedan han tröttnat vid ait leka med de eilkeslena tassarne, vilja visa de skarpa klorna Se der Stratbmores värsta bekymmer för tillfället; och de voro sannerligen icke stora. Denne man, kvilkens utseende skulle passat synnerligen väl för en konspiratör af Velasquez eller en lifdömd ädling af van Dyk, framlefde ännu ett sådant angenänt, sorgfritt lif, som en engelsk ädling i våra dadagar vanligen förer. Uttrycket född till att bli olycklig var för närvarande lika litet tillämpligt på Cecil Strathmore, som det tycktes vara det på Carl af England den tiden då han tillsammans med Villiers golade sig i glansen af de. spanska damernas mörka ögon eller lät sig smekas af den älskliga Henriette Bourbon. Men under dessa glada, lyckliga dågar i Madrid och Paris hade framtidens skugga ännu icke fallit öfver Whitehalls tröskel — likasom den, hvad Strathmore beträffar, ej heller ännu fallit öfver tröskeln till White Ladies. Stratbmore såg upp och ände hufyndet åt dörren, som nu öppnades; och detta leende