Dagens Nyheter – 5 september 1873, sida 3

En trehundraårig skuld. I Vermlands läns tidning läses följande: Sveriges landskap hafva i allmänhet ingenting att tacka sina forna hertigar för. De fleste af dessa farstar sökte blott utpressa så mycket penningar som möjligt af sina undersåtar, på det att det hertigliga hofvet i glans och prakt skulle kunna mäta sig med konungens. Ej sällan uppstodo krig mellan hertigarne och konungen, vid hvilka kertigdömenas inbyggare fingo sitta emellan än värre. Denna hertigstyrelse bildar således i allmänhet en mörk tafla i vår historia. Men ett lysande undantag finnes, och detta är hertig Karls, sedermera konung Karl den IX:e, styrelse i sitt hertigdöme, och tyckes bland de landskap, som utgjort detsamma, Vermland företrädesvis hafva legat honom om hjertat. Otroligt mycket har han uträttat för detta landskap. Sommar och vinter reste han här fram och åter, ordnande, uppmuntrande och straffande, när-så behöfdes. Nya bygder brötos, grufvor upptogos och vägar anlades, och öfverallt, der han behöfdes, var store Karl4 till hands. Han var icke blott bondens, bergsmannens och fiskarens furste, utan ock den pålitligaste rådgifvare för dem i deras värf. Han var på en gång agronom, grufingeniör oeh fiskeriintendent m, m., och alla dessa befattningar skötte han som en riktig karl, på samma gång han ifrade för folkets upplysning i andligt hänseende och höll påfvelärans mörker utestängät. Före hans tid hade Vermland ingen stad, men han anlade år 1584 Karlstad och året före sin död Filipstad. Med folket umgicks han enkelt och förtroligt, besökte ofta allmogens stugor och deltog gerna i dess nöjen. Många småhistorier berättas från hans regor här i landskapet. Vi vilja anföra ett par, som ådagalägga såväl hertigens glada lynne den tiden som ock folkets tillgifvenhet för Honom. Han kom en dag ftillen rik bergsman och hade med sig några drabanter. Här blir jag qvar, tills gossarna (drabanterna) tömt den der tunnanX, sade hertigen, som följt sin värd ned i källaren. Och drabanterna drucko af bjertans grund af det präktiga ölet, de drucko i dagar, de drueko i två, men alltid var tanna ho fuller ändås Men då började hertigen ana oråd och gick ; ned i källaren och undersökte noga, då han upptäckte, att ett för gick från tunnan in i ett annat källarhvalf, der fulla tunnor alltid sattes i förbindelse med röret. Din tunna nog räckt båd till jul och till påsk, sade hertigen skrattande och klappade bergsmannen på axeln. — En annan gång låg hertigen öfver natten hos Mattes på Born. Om morgonen, innan hertigen var uppstigen, inkom Mattes hustru. Tyst, tyst, sade gumman åt hertigen och smög sig på tå till kakelugnen, hvarifrån hon hemtade ett duktigt vedträ,; med hvilket Hon af all kraft slog till hertigens kläder som lågo på en stol; hon tyckte sig nemligen hafva hört, att en råtta höll på att gnaga på dem och lyfte triumferande upp dem för att. visahertigen det döda djuret och säledes gifra honom bevis på sin fintlighet.. Men då hon rörde vid plaggen, föllo en mängd metallbitar och hjul på golfvet, lemningar efter hertigens dyrbara Cbyxsäckur, hvars pickande gumman tagit för. knsaprandet tf en råtta. Hertigen skrattade hjertligen åt den häpna gammans förlägenhet. Så länge själsringningen efter store Karl varade, grät båd gammal och ung, och det var som sallt varit dödt här i Vermland, berättade i senare tider gammalt folk. Hvilket vackrare äreminne ken en furste få vid sin graf? Med skäl kunna vi vermländingår fråga: CHvad vore vi, om han ej fannits till?4 Vore det derför ej skäl, att detta landskap visade sin tacksamhet mot honom genom resandet af en minnessten eller en minnesstod till hans ära? Vi tro, att öm några personer ville sätta sig i spetsen för ettsådant företag, skulle det väcka anklang bland länets inbyggare, och om några år skulle vi på ett värdigt sätt kunna visa, att vi känna vår skuld till Vermlands