Dagens Nyheter – 4 september 1873, sida 2

-— 10 — — Ni kände honom icke; ärevördige fader. Ni vet ej, att han allena var skulden till min mors fjukdom. — På livad sätt då? — Emedan han misshandlade, slog och sparkade henne, Jag minnes ännu, när han kom hem om pvätterna och var ursinnig. Hon motsade honom aldrig med ett enda ord, utan gjorde allt hvad han önskade. Men han slog henne, så att mitt bjerta var nära att brista, när jag såg det. Jag drog täcket öfver -hufvudet och låtsade, gom om jag sof, men jag grät hela natten. Och när han sedan såg henne ligga tillintetgjord på golfvet, blef han plötsligt en helt annan menniska, lyftade upp henne och kysste henne, så att hon skrek och trodde det han ville döda henne. Mor har förbjudit mig att någonsin nämna något härom; men: emellertid blef hon genom denna behandling så starkt angripen, att hon aldrig varit frisk under de många år som förflutit sedan han dog. Och om hon skulle sjelf dö i förtid, hvilket himlen förbjude, så vet jag nog, hvem det är rom tagit henne af daga. Prestens panna lade sig i djupa veck, och han syntes villrådig, huruvida han skulle gifva flickan rätt eller icke. Ändtligen sade han: — Förlåt honom, såsom din moder har förlåtit honom! Låt icke din. själ upptagas af dessa sorgliga miunen, Laurella. Äfven för