Dagens Nyheter – 4 september 1873, sida 2

dig skola nog bättre tider komma, som kunna förmå dig att glömma allt detta. — Nej, jag glömmer det aldrig! sade hon. Och derför, ärevördiga fader, derför vill jag alltid förblifva jungfru och icke vara någon underdånig, som först misshandlar och sedan smeker mig. Om nu någon vill slå eller kyssa mig, så kan jag åtminstone försvara mig. Men min mor tordes icke försvara sig, ville icke förhindra hvarken slagen eller kyssarne, emedan hon höll af honom; och jag skall aldrig kunna hålla af någon så mycket, att jag för hans skull vill blifva sjuk och eländig. — Be, nu är du ett barn igen och talar såsom den der icke alls känner till verlden. Tror du då, att alla män äro såsom din stackars fader, att de alla äro beroende af ett vildt och elakt lynne samt derför behandla sina hustrur illa? Har du ej sett äfven rättskaffens och hyggliga karlar i vår trakt, och känner du icke många hustrur, som lefva i fred och sämja med sina män? — Det var icke heller någon som visste, hurudan min far var mot mor. Hon ville hellre dö än beklaga sig och omtala det för någon. Eftersom kärleken är sådan, att den tillslu ter munnen på folk, som eljest skulle ropa vå hjelp, och gör oss värnlösa mot hvad värre är än den värste fiende skulle kunna tillfoga oss, så vill jag aldrig skänka mitt bjerta åt någon man. — Jeg säger dig, att du är ett barn och