Dagens Nyheter – 1 september 1873, sida 1

Eugenie att stiga ur, hvarefter de tillsammäns begåfvo sig under tystnad till doktorns hus. Hon såg att han verkligen var djupt upprörd, och hon kände nästan medlidande med honom. Men redan befunno de sig utanför den vackra boningen, ringklockan ljöd, och straxt derefter öppnades porten af en liten undersätsig man, som bar stora glasögon med guldbågar. — För tusan, utbrast den muntra gubben och sköt upp glasögonen. Hvad förskaffar mig den oväntade glädjen att så snart få återse er? Jag kan ej tro, att det är hästen, som — men jag ser nu, att ni inte är sllena. Och jag som är oartig nog till att icke framför allt be er stiga in! Ni torde ursäkta mig, vackra dam, ty vi äro nästan halfva barbarer här i vår afsides liggande vrå af verlden. Jag är er utomordentligt förbunden, för det ni vill göra mitt ringa hus den äran... Nej, allvarsamt taladt, bäste vän, det är väl inte något fel med Almanzor? ... Och nu träffar ni mig alldöles ensam hemma, min nådiga; mina döttrar — det är ju en förskräcklig otur, att de just i dag — men jag skall genast skicka bud efter dem — nej, det är sannt, det har jag ju allaredan gjort, och jag kan vänta dem i hvarje ögonblick. Jag får beer vara så goda och stiga in här till venster, mina högt ärade gäster; men akten er, ty det är så mörkt i gången...