Dagens Nyheter – 30 augusti 1873, sida 2

En biltog folkstam. I ett föregående nummer ha wi fört våra läsare till det zigenarläger i smått som nyss varit uppslaget utanför hufvudstadens portar; men vi ha äfven trott att några detaljer om det. sällsamma zigenarfolkets uppträdande på verldshistoriens stora scen, liksom ett och annat om dess lefnadssätt m. m. icke skulle vara ovälkomna för våra läsare. Us en tysk författares, R. Millers, arbete om detta märkvärdiga folk — eller rättaredenna qvarlefva af ett folk — sammanföra vi derför här i största körthet ett och annat rörande dessa nomader, hvilka kunna skryta med att sedan ett århundrade tillbaka ha så lifligt sysselsatt Europas bildade nationer. De berömdaste skriftställare inom vår verldsdels mest odlade: länder ha i ro: maner, noveller, ballader — ofta med syanerlig förkärlek, sällan med bittert förakt — skildrat dessa vilda och sällsamma månniskors äfventyrliga och hemlighetsfulla lif, deras egendomliga, farnåldriga seder och bruk, deras ljusoch skuggsidor. Europas störste kompositörer och konstnärer ha i sånger och operor i de mest pittoriska sittationer för våra ögon framställt dessa atletiska, smidiga och af golen brynta gestalter. Än beklagade, än beundrade, men alltid fruxtade, ha zigenarne: under en lång tid spelat en roll i Europa både i det verkliga och ideala lifvet. Zigenarnes ovala ansigte, gulaktiga hy, stora svarta blixtrande ögon, deras lilla mun, mörka, sträfya hår, bländhvita tänder, smärta gestalt och smidiga hållning, liksom deras seder och språk, tyckas tala för att de ursprungligen äro asiater och specielt tartarer. I sådant fall förmodas de omkring 1390 ha undan sia ba segrares, Tamerlans, grymhet och roflystnad frivilligt flytt från hus och hem. Sannolikare är dock att de härstamma från indierna, Härför tala deras skygghet, ostadighet, osnygghet, kastlika afsöndring från andra menniskor och begifvenhet på tiggeri. Äf. ven i sådant fall skulle de, gripne af fruktan för den antågande Tamerlans svärd; ha gått i frivillig landtflykt, f Slutligen anses zigenarne härstamma från det gamla Egyptens faraoner och skulle då vara förjagade afkomlingar af en störtad dynasti. Deras gamla namne Farao nefek lik. som de moderna egyptisns, gypsies, gyphtoi (nygrek.) visa alla tillbaka på Egypten. Denna åsigt är äfven zigenarnes egen, och de påstå sig at de egyptiska presterna ha lärt sin epådomskonst, sitt drömoch stjerntyderi, sina många hemliga medel att bota menniskor och djur m. m. Äfven stamhöfdingens kungliga värdighet, hvilken bibehållits bland dem ända in i senaste tid, härleda de från den egyptiska konungamaktep. Denna åsigt skall likväl sakna allt historiskt berättigande. Först i början af femtonde århundradet (i Tyskland straxt efter kyrkömötet i Kostnitz 1415) lärde man i Europa känna dessa kraf tiga nomader, detta steppens och öknens vilda folk. Med stor bakslughet ställde de sig in öfverallt dit de kommo, hvilket blef dem gan ska lätt, då de såsom kristna pilgrimer behandlades aktvingsfullt. Presterskapet följde dem dock med misstänksamma blickar. De kunde dressera hästar och hundar samt bota tillfälliga illamåenden. Genom dessa under medeltiden högt värderade konster stodo de synnerligen väl hos adela och landtbefolk niogen. Men från samma personer som de bjelpte med ena handen stulo de hästar med den andra och förstodo att med tillhjelp af sax, fil och-fårg så förändra djuren, att egarne icka kände igen dem några dagar derefter. Sedermera förfärdigade de med mycken skioklighet smides-, lågoch träarbeten. På några minuter öppnade de med en spik eller en pilqvist ett lås, hvartill den tidens smeder behöfde I dyrkar. Deras arbeten i kittelflickningsväg,