Dagens Nyheter – 27 augusti 1873, sida 2

mitt hjerta bultade, så snart jag fick se den skotska kappan framskymta i börnet af gatan, och jag sedan med det största möjliga lugn gick förbi er, lycksalig öfver att få helsa på er — hvarför rodnade pri, vid dessa tillfällen, om ni icke anade, huru betagen den stackars gos:en var i er? — Ni misstager er, käre vän, sade hon med ett skälmskt leende, Jag rodnade mot en hvar, som jag mötte, då jag bar denna drögt, hvari jeg tyckte mig se ut som en fogelskrämma. Kappan hade för länge sedan blifvit gammalmodig, men mamma tyckte att den nog kunde duga, då jag icke skulle gå annorstädes än till ritskolan. Huru många fåfängans tårar ha icke med denna kappa blifvit aftorkadel Han skrattade. .— Nu ser ni, huru olika våra naturer äro. Ödet, gom äåtskiljde oss, har handlat klokt. Jag för min dsl här sökt öfver halfva verlden för att finna en sådan keppsa, hvilken i minga ögon innefattade allt det skönaste gom kan tänkas. En gång, då jag befann mig i Frankrike, fick jag på afstård se samma tyg stråla emot nig. Förtjust sprang jag dessa färger till mötes, men jag fann tyvärr; att det icke var någon Eugenie som bar dem. Dangmusiken fortfor under hela detta samtal, och det begynte blifya varmt i salen. Den vackra frun viftade med sin solfjäder, och hennes läppar voro öppna. Hennes vän