Dagens Nyheter – 26 augusti 1873, sida 1

nn om vi i våra bemödanden vinna understöd af de tyska qvinnorna... Han hade redan åter vändt henne ryggen, och de två fräömmande befunno sig allena midt framför hvarandra, utan att ha sagt ett enda ord till helsning. Manrens ögon voro fästade på den röda rosen i den vackra fruns hår. Eugenie blickade på honom med ett uttryck af undran och allvar, såsom då man funderar öfver en gåta. Hade kanske sömnen ännu ej tagit sitt flor från hennes ögon? Om detta möte blott var en dröm, så drömde hon densamma visst icke för första gången. Men ha då drömmarne förmåga till att ändra bekanta drag, såsom åren göra det, att skära sådana färor i pannan, gom hon genast förmärkt hos denne man? Ju längre han lät henne vänta, innan han talade till henne, desto mörkare blef den rodnad, som uppstigit på hennes kinder. Ett par gånger öppnade hon läpparne, men baslöt sig åter för att tiga och sänkte ögonen. Hon släppte sin solfjäder, som föll ned på mattan. Han lät den ligga. — Fru Eugenie, sade han slutligen — ni torde ursäkta att äfven jag kallar er så. Jag har för ett ögonblick sedan kommit hit, och jag har föreummat att fråga min vän och värd om er herr mans namn. Huru oväntadt träffas man ej ofta åter här i lifvet! Jeg har i sanniovg skäl att undra öfver att detta återseende icke blifvit mig på förhand meddeladt