Dagens Nyheter – 25 augusti 1873, sida 1

ning, som visats honom från de båda natio nernas sida, rikta ovilkorligen vår blick mot dessa stolta och kraftigå folk i norden; som vi så länge varit vana att anse såsom våra lodstörvandters Danskar; svenskar. oc notrs män äro en gren af den stora germanska folkstammen. I forntiden ha deras gudar äfven Varit våra, och efter reformationen Har en gemensam tro; en gemensam strid förenat nordens män med tyskarne. Dt är väl sant att-Kristian deå 4:de öch Gustaf Adolf icke utan egennyltiga politiska biafsigter togo del i den? stora striden för samvötsfribet och för upprätthållandet af den protestantiska läran; men till sist -har dock den. tappro svenske konungens bjeltedöd kommit oss alla tillgodo. Den: glans, som under det 18:de århundradet utgick från vår literstur; har ock kastat sina strålar öfver Danmark. :Icke utan:skam för oss och. till ära för Danmark berättar literaturhistorien om det understöd IKlopstock mota tog från Köpenhamn. Till ersättning har den nyaro-såväl svenska gom dänskapoesin anslu: tit sig till-den tyska. Först danskaärnes okloka försök, framkalladt af en öfverspänd national stolthet, att med sin stat inkorporera ett urtyskt land och förbyta tyska seder och bruk, tyskt språk, tyskt rättsmedvetande och tyskt lif till motsvarande danskt; har efter 40:talet åstadkommit en förändridg i det vänskapliga förhållandet, Ty fastän den danska regeringen i förbund med fransmännen städse uppträdt fiendtligb mot tyskarne och -isynnerhet under första kejsardömet gjorde en-ovärdig vasalltjonst åt Napoleons marskalker i NordTyske land, egde dock inga motsättningar rum melr lan: de bildade klasserna hos båda folken. Först striderna 1848 och 1864 ha väckt fiendskapen och hatet dem emellan, Ehuru öfver vunne, gingo dock danskarne med ära ur det senaste kriget, Med större tapperhet än man väntat uthöllo de: angreppet af en långt öfverlägsen makt och utan att erhålla bjelp från någon annan makt, icke ens från det stambe slägtade Sverige, stridde de till dess de måste uppge sin sista fasta position; Sedan den tidon har oviljan mot tyskarne icke vikit ur derag bröst och enstaka politiska vildhjernor ha väl ännu icko -uppgifvit -hoppet om att under gynnsamma politiska förhållanden återvinaa det förlorade, åtminstone Schleswig. Emellertid måste det erkännas att klokheten och besinningen i juli 1870 vunno öfverhanden både i Köpenhamn och i Stockholm; trots alla intriger från fransk sida. Frågan är om nu tidpunkten är kommen att på den förståndiga, prosaiska realpolitikens väg göra ytterligare ett steg framåt till ömsesidig samdrägt. Huruvida en förening mellan Sverige, Norge och Danmark skall ega rum låter tänka sig, för så vidt som en sådan skulle afse en förökning af förbindelserna de olika landen emel: lan, armernas likartade beväpning och ett försvarsförbund ; men det är belt och hållet otänkbart att under de närmast kommande års: tiondenasn enhetsstat skulle kunna bildas med blott en konung med tre kronor såsom under medeltiden, under Kalmarunionens dagar. Hvarken svenskar eller danskar skulle vara böjda att uppoffra sin oafhängighet och sina egendomligheter för en dylik drömbild. Gemen: samheten i de många intressen, som förena de tre nordiska staterna, är alltför litet stark. och tvingande för att enhetsstaten skulle vara en nödvändighet för dem. Helt visst har dock en tid den allmänna meningen i Köpenhamn och Stockholm varit påverkad af de löjliga ryktena om det nya tyska rikets måttliga er öfringslystnad, som efter Frankrikes nederlag genast ville bemäktiga sig Jutland och den danska flottan, och allehanda förslag till ett försvar mot tyskarne blefvo då uppgjorda. Den aflidne konung Karl den 15:de gällde också för att vara vår fionde och gjorde allt möjligt för att reorganisera den svenska hiren och stärka landets försvarskrafter. FS Rn OTRS SRRTESISSEGGSSYGSSSIRSFSFAPRARSRSEE SNARAST a en gren rd ng, ra RKS