Dagens Nyheter – 22 augusti 1873, sida 2

Bref från utlandet. (Till Dagens Nyheter ) Minchen den 13 augusti. Dat har plötsligt blifvit höstlikt här. För fem dagar sedan hade vi 25 grader varmt i skuggan; i söndags morgon deremot stod termometern blott 9 grader öfver noll. Det är derför nu föga angenämt. Äfven den skandinaviska kretsens fortfarande glesnande stämmer sinnet i lägre tonart. Koleran bofatta vi oss föga med. Dock — det är sannt! — det finnes en ibland oss som lifligt sysselsätter sig med kolera-saken, nemligen den menniskovänlige danske målaren P. Boyesen, gemenligen signor Pietro kallad, som med mycken uppoffring oförtrutet egnaar sig åt sjukvårdarekallet, just då detta är mest af nöden. Jag har knappt lärt känna en mera oegennyttig person än denne man. Bildkuggaren Alfr. Nyström är, såsom vanligt, arbetsam och trägen. Han har åtskilliga verk Si görningent. Bland dessa har jag måhända endast rätt att nämna en grupp, hvilken, en gång färdig och utförd i marmor, torde komma att göra ett särdeles godt och djupt intryck. Gruppen framställer den till sin fader återvändande förlorade sonen. Kan det — såsom jag för visso tror — lyckas konstnären att i detta konstverk inlägga det allvar och den känsla, som det herrliga och rika ämnet kräfver och som redan ligga antydda i sjelfva grupperingen och liniearrangementet, då — och jag säger detta med glad förhoppning — skall hr N. genom detsamma ha tillvunnit sig ett framstående rum bland nu lefvande konstnärer, till ära för det älskade fosterlandet och dess konstbildning, — Han lemnar sannolikt Minchen i nästa månad för att begifva sig till Rom, der han troligen stannar någon tid. En annan lofvande talang är den unge svenske målaren Lindström, som på årets konstexposition väckt mycket uppseende med en större tafla, ett vinterlandskap vid solnedgång4. Man försättes genast i en angenäm harmonisk stämning, då man stannar framför denna tafla. Den lilla snöklädda dalen, de höga, troget tecknade svarta trädstammarne, de bruna löfven, de af solen blekt fä.gade skyarne och den stilla frid, som hvilar öfver landskapet, stämma ovilkorligen till andakt. — Hr L. är nu hemma på besök i fäderneslandet, men återvänder sannolikt snart hit. Jag behöfver knappast nämna — hvad ni förut veta — att konstakademien i Mänchen har stort anseende. Man behöfver endast ha sett årets konstexposition för att derom blifva öfvertygad. — Hr Söderlindhb, hemma i Örebro, en rask och hygglig ung man, skicklig kemist, student vid Polytechicum härstädes, reser snart. Äfven i denne yngling har Sverige att förvänta något mycket dugligt och godt, och vill jag blott öaska att hans förmåga och Erafter måtte vårdas åt fäderneslandet. Jag ville säga något om Miiochen, men jeg vet intet som man ju icke förut känner om denna vänliga, med konstverk rikt smyckade och begåfvade stad. Miachen är, som man vet, en cantral-hvilopunkt för resenärer från härs och tvärs. Och här är sannerligen rätt ljuft att hvila några lagar, vare sig att man är stadd på färd bortåt eller hemåt. Men ex sak saknar man här, nemligen något slags officiel agent, t. ex. en konsul, hvars råd och dåd ofta vore af nöden. Det ligger en viss 1inkonseqvens deruti, att man i Rom underhåller både minister och konsul — den senare specielt anställd vid det påfliga hofvet — och man vill ej bestå Miiachen och de många skandinaver som der längre eller kortare tid uppehålla sig ens så mycket som ett grand af en konsul. A propos om konsulat, så vore det önskligt om ett ombyte snart blefve företaget i Genua, Det är verkligen bedröfligt att Sveriges och svenskars intressen på denna vigtiga handelsplats skola bavakas af en verson, som så litet motsvarar detta förtro