Dagens Nyheter – 22 augusti 1873, sida 2

Ljudet af mitt eget namn uppväckte mig ur mina drömmar. Mitt eget namn uttalades af en röst, som för hvarje barn är den käraste. CMalvina sade min mor, som stod tätt bakom mig och lade sin hand på min skuldra. Min mor! min mori utropade jag jublande, och i samma ögonblick låg jag med mitt bara i famnen vid hennes fötter. Jag ville dock se ding barn, fortfor min mor, i det hon reste upp mig och en tår, den första jag sett henne fälla, rullade utför hennes kind. Min mor bodde nu alltid hos oss. Hon älskade mycket sira barnbarn och kunde icke neka min goda man sin högaktning. Jag märkte snart, att hon hade åldrats mycket under vår skilsmässa. Sedan hon beslutat sig att stanna hos 05s, lyckades vi ändtligen öfvertala henne att lemna sia våning i Berlin. Hon lemnade oss, för att resa till sin fädernestad och ordna sisa angelägenheter. Flere månader förgingo efter hennes afresa, utan att vi fingo någon underrättelse om, huruvida hon framkommit till Berlin ellsr hvar hona befann sig, och detta oaktadt hon heligt lofvat mig att skrifva genast efter sin ankomst. Plågad af oro, skref jag slutligen till henne, men brefvet kom efter längre tid oöppnadt tillbaka.