Dagens Nyheter – 22 augusti 1873, sida 2

OO OJ —-— Vår ångest öfver min mor blef allt större och större. Slutligen beslöt jag att skrifva till det folk i Berlin, som alltid brukade vädra och efterse våningen under hennes frånvaro. Äfven detta bref blef obesvaradt, och sedan vi i två månader väntat på svar, fattade jag det beslutet att sjelf resa till Borlin för att skaffa mig förklaring öfver och visshet om min mors öde. Denna skilsmässa från min familj blef mig så mycket svårare, som min gode mans öde vid denna tidpunkt var ovisst. Direktören, hos hvilken vi voro engagerade, hotade att inställa sina betalningar och G. var just i begrepp att höra sig om efter ett annat engagement. I denna ovissa belägenhet måste jag lemna de mina — en af göromål öfverhopad man med två, emå, moderns omvårdnad ännu behöfvande barn! Men min man påyrkude ifrigt min afresa och de nödiga medlen anskaffades icke utan möda. — Huru mycket öfverträffade icke verkligheten min fruktan! Jag ryser, då jag tänker derpå. Jag kom till Berlin, skyndade till min mors boning, der jag fann allt i oordning och förvirriog, och i en vrå af det innersta rummet en varelse som jag, o fasa, igenkände för att vara min mor. Hon hade kommit sjuk till Berlin och inom kort tid hade hon tre gånger efter hvarandra fått slag, Sista gången hade det träf