Dagens Nyheter – 22 augusti 1873, sida 1

nad. Min totala oduglighet för scenen framträdde här tydligt och i stället för den genom mycket uppträdande mödosamt förvärfvade rutinen inställde sig snart åter min förra blyghet. Jag spelade obetydliga unga fruar, intetsägande kammarjungfrur, ordkarga damer af stånd och fick mycket liten lön. Min man stod sig deremot rätt godt, så att jag kan kalla denna tid den för oss lyckligaste. Visserligen gnagde smärtan öfver min mors fortfarande vrede häftigt ij mitt bröst. Jag hade två kära barn och kunde nu så mycket mindre fatts, hur ett modershjerta så länge kunde vredgas på det ångerfulla barnet. Underrättelse om barnens födelse meddelades henne, hvardera gången åtföljd af böner om förlåtelse. Hon var fadder åt mina gossar och jeg företrädde hennes ställe. Hon sände barnen vackra och dyrbara skänker, men den bästa gåfvan — sig sjelf — undanhöll hon oss fortfarande. Vi voro vid teatern i Zäricb, Min gode man bade hyrt en bostad med trädgård och herrlig utsigt. Der satt jag en afton med min lilla, knappt ettåriga Malvina ooh betraktade med vemod och hänryckning den förtjusande nejden. Min man var sysselsatt på teatern och min förstfödda lekte i endra änden af trädgården under uppsigt af en tjenstflicka.