Dagens Nyheter – 21 augusti 1873, sida 3

så geck vi gömmea e dör på hör sia, som va måla, så dä sken tåa, men da ble dä änne kaf fåfängt. Ja skämdes, såja kun ha skämtz öga tur skaal på mä, Dä va int för tocko folk te kom i ett tåcke röm. Jä va nu tapserä mä allo färgera, åi take va dä krumischer å ögler å granno krokor mä kroner på, å der hang dä glasbeter å — — — Nå sä sett ner nu, Ola! sa pattron, å mamsell, ho kom å tok mä i näfven, men se da tror ja kaf ja va fali te sige te jola, för se ho va granner å vänner än bå tapetera å kronera å alle glas: betera å alltihopa. Ja, ja löte da sätt mä, å så geck mamsell te piana å tok opp locke å satte e stor tönn bok på e ställning för sä, å så knäfft ho te mä bå hännera, å geck int fiograne påa, så en såg dem int nån gang. Ho tok tvarkutt på hvite å svarte benbeter, som låg der å tröddo vär öt så sjöl på e tröe, som va inunner piana. Ja dä va så ugrön: dadt grannt, så bä tösa å ja ville to å gråte, å vako ho sjol så grann som e kronbrur. Ho had en klänning mä bare begärninger?) å lange bann å staas å skört som på klockerns svarta rock, ja mö länger — ja dä va tåcka möenhet, så en kun fål ha gjort femtan kjoler täet, så lange snebber had ho, som for å slang åf å to på arman. gamle mamsella, ho mått int ha vore rätt slw, för dä ska ja sij er, att ho satt å spelt kort mol ensammen för sä sjöl å bredd ut alla korta på bole — men ho täckt fäl di va gravne, kan en förstå — ja så blir dä, når eu dlir gammel! — Men mamsell Gjartru, ho satt der å spelt, å så baa pattron te å sjonge, å da tok ho e anna bok, å så spelt ho å sang bå på boka å piana å skok i höfve, för di had hängt på en stor pose mä hår i nacken, å dä töckt ho fäl ittna om. Ja nock mins ja, når ho va litta. Ja da va ho kaf som e anna mennisch å bli å gemen, å dä ä ho fål nu mä men dä ä denna mönoe staasen, fast dä ä fal gamle mamsella, som vill haa tåcka, men nock ä dä sönn oma. — Ja ho sang da, å dä så fint som den minste dagsgamle spägris ålöffte öga i take å såg på e granna klocke, som hang på vägga. Ja dä va allt e klocke, som va rar lell, ska ja sig er, Når ho skull te å slå, så kom dä on tföggel ut gömmen eo dör å sang så grannt, å så gecken in igen. Ja ble änne höfgaln ja, å tösa, ho had gått fram te mamsell, som klapp:s — ja se tåcken pattron å tåcka mamsell, dä ha fäl alri vare på harr: gåln i i alla tider. — Men så löt ja gå hem igen, å da blige vi allt tebaka oppet harrgåln, når vi geck nolst gata. —T u talas i allmänhet med det breda ljudet metlan ö och o. ) Klädningen var garnerad.