Dagens Nyheter – 21 augusti 1873, sida 3

. I gemente. Visserligen är han till yrket krigare, men icke har man väl derför fog att beskylla honom för obehörig blodtörst. Öch herrar A. Bågenholm, Gust. Fahnebjelm, F. W. Heldenstedt, H. Johansen, C. A. Härnström, Gust. Hellberg och I. Holst, hvilka skrifva sig såsom frimurareföreningens styrelse, äro ju äfven me: stadels kända för ortens innevånare såsom män af den bildning och humanitet, som utesluter hvarje tanke på barnamord och mera sådant, Bekräftar dot sig ytterligare, att herr Hagendahl, den bekaate, vänlige köpmannen, för när varande på det allvarligasto bereder sig att mottaga och handhafva sällskapets kassa, så torde allmänheten i det namnet finna en ytterligare borgen. Det är minsann inte farligt! Lokalen, som nu inredes för frimureriet, bestod, då frimurarne i densamma började mura fritt efter sitt tycke, af 7 rum samt en rymlig vind och — sanniogen äran! — en källare! Men det är ändå inte farligt. Ett radikalsätt att få utrönt sin äkta hälfes känslor. Hr Archibald Stan: hope, boende i Philadelphia och en mycket sen. timental man för ötrigt, hade kommit på den misstanken, att hans äkta hälft ej var så för älskad i honom, som en hustru af god bes skaffenhet borde vara. Emellertid för att öfvertyga sig om, hvad han skulle tro, fick han ett infall, hvilket han några dagar dorefter satte i verket, med det resultat som vi nu skola berätta. Han tog sina bästa kläder och gjorde af dessa genom att uppstoppa dem med fjäler en figur, som skulle föreställa honom sjelf. Efter att hafva uppbängt figuren i ett stycke af ett klädesstreck på vinden, gömde han sig sjelf borta i en mörk vrå på samma ställe, Ean stund deretter kom hans lilla dotter hän delsevis dit upp. Hon stötte mot den upp hängda figuren, störtade förskräckt tillbaka och ropade: Ack, mamma, mamma, pappa bar hängt sig! Så ja, tänkte Archibald för sig sjelf borta i vrån; nu kommer säkert en rörande scen. — Hängt sig! hörde han fru Stanhope svara helt lugnt dernere; han har ej mod till vågot sådant, annars hade han nog hängt sig för länge sedan. Men jag ser att han gjort det ändå, fortsatto hon, när hon kom upp och fick syn på den upphäogda figuren. Molly (så hette flickan), jag tror att vi få skära ned honom. Du skall gå ned till köket efter en knif, men gå ej för fort, min flicka, ty du kunde falla och stöta dig. Nej, stanna — jag glömde att jag ej har någön knif i köket som är skarp nog. Du kaa gå till hr Hunes, skomakaren, han bor blott två gator härifrån, och bed att få låna en knit af honom, men bad honom att han hvässer den litet, innan han ger dig den, Och då du ändock är i grannskapet, Molly, så kan du springa in till moster Sackeys och fråga huru deras lilla gosse mår. På återvägen kan du springa in till hökaren och få ett skålpund af hans bästa socker. — Stackars Archy, sade fru Stanhopa, när dottern ändtligen hade gått, jag hoppas att vi skola få honom ner, innan lifvet lemoar ho nom — ty dessa begrafningar äro ganska besvärliga och kosta p2nningar. Men, han önskade att göra ett slut på sitt lif, nåväl, jag tycker att jag bör låta honom gå sin egen väg en gång i hans lif; han brukade säga att jag var allestädes i vägen för honom. Jag ön skade dock, att han ej förstört det nya kläd streckot — ett gammalt rep hade kunnat göra samma tjenst. Plötsligt afbröt en röst, hvilken tycktes komma från den upphävgda figuren, fru Stan: hopes monolog med: — Din fördömda Isebel, jag skall döda dig! Fru Stanhope, som trodde att det var hennes döda mans ande som talade, gaf till ett vildt skrik och störtade ned för trapporna. Men nu rusade Archibald, blind af vrede, fram ur sin vrå och skyndade efter utför trapan. Midt i trappan upphanns den äkta älften, en sammandrabbning skedde, hvilken slutade så, att de båda störtade hals öfver hufvud ned. Båda blefvo härvid betydligt mörbultade och hustruns skrik uppväckte folket i grannskapet. Archibald blef arresterad för öfvervåid mot sin hustru. Han dömdes till femtio dollars böter, vid hvilken dom han skämtsamt anhöll, att bans andra jag på vinden måtte få blifva hans borgen. Detta blef dock tvärt atslagot af den allvarsamme domaren. Olas besök på harrgåtn, berättadt af honom sjelf för grannar och vänner, (Ur Vermlands läns Tidning.) Gu aftal — Dä va allt ett hemmalens vär i da; dä ä mest när på vänner än i går å i förrgår. Ja dä ä nu ått dar säna om lördan ja va ut mä lella å skull se på nyodlinga Perses der opp ve torpe, å så va vi — ja vi kom te gå förbi harrgåln, förstår sä, å da täck patron tak på mä å lella. Vi had jomt ittno å 083, ja dä förstås lella, ja tösa mi Åona förstås. ho va barfott å had bar linty å en slatset kjole på sä, å ja va i förskinn, ja som når ja ä i arbet förstås. Ja nock va dä smått schenersamt förstås, men dä kun fäl ha gått öfver, men så san to mä; kom mä nu opp, Olä, san. Ja dä va förstås tösa, som hörde mamsella, dotra på harrgåln, jo ho mamsoll Giartra ju ho spelt å sang så utali på piana, å dä ville tösa stå å ly på förstås; men så kom da patron å sa te mä: kom mä nu Ola, å ta lell Anna mä, så ska vi gå opp på saluogen å höre på spelinga!? Na då kun fal allri gå an; tösa va barfott, å ja etog der som en trasolf, men int bjalp dä nu. Ja då geck vi opp på trampen. Längre vill int ja gå utta sa ts pattron: vi hör nock här, Men da blea som smått slejen, å dä va inga