Dagens Nyheter – 20 augusti 1873, sida 1

AEA TS SEAN gar? Riksdagens lifliga önskanFgår i denna riktning, men hindret ligger i det provisoriska tillstånd, som år efter år inom utrikesdepartementet varit rådande. Grefve Manderström, skicklig diplomat och som skulle väl försvarat sin plats hos hvilgen stormakt som helst, saknade kraft och förmåga att utan konsiderationer tillse att de förenade rikena blefvo väl representerade i utlandet. Hans byråkratiska tänkesätt, hans benägenhet att följa rutinen förledde bonom stt med fin polityr öfversmeta det ruttna, som bort bortskäras för att åstadkomma sundhet och styrka. Oss veterligen arpetade grefve Manderström gjelf oklanderligt, men gakrade all förmåga att tillbålla andra att fullgöra sina pligter. Efter. honom antogs till utrikesminister grefve Wachtmeister, som vistats så länge i Italien att han der var fullkomligt hemmastadd. . Han försvarade med skärpa och framgång några anslagsfrågor vid riksdagen, men de mindre betydande förändringar, som under hams tid vidtogos uti sändebudspersonalen, voro inga förbättringar och vittnade icke om rågon sträfvan att åstadkomma sådana. Vid grefve Wachtmeisters plötsliga frånfälle råkade ministeren i så sto.a svårigheter för att komplettera sig, att slutligen eXx0. Adlercreutz måste beqväma gig att bsgifva sig till Örbyhus för att sollicitera hos en ef Sveriges störste magnater, att han benäget skulle åtaga sig det -vinliga utrikesstatsministersembetet. I betraktande af den trängande nödvändigheten och under öppet tillkännagifvande, att han icke ville bära ansvaret för ministåreng föregående åtgöranden samt. att han endast för en kortare tid mottog portföljen, blef grefve von Platen utrikesminister. Det var naturligt att han under sådana omständigheter icke kom att uppträda som reformator. Förevändning att afgå ur ministdren -Adlercreutz-Wennerberg-Wern behöfver icke sökas, ty fullgiltiga anledningar förekomma rätt ofta, åtminstone för den som eger eller gör anspråk på att bibehålla anseendet af en politisk karakter. Grefve von Platen ville icke i det sällskapet möta riksdagen, utan åberopande sina förbehåll nedlade han embetet. Förlägenheten blef stor, man konverserade, brefvexlade och telegraferade. Dåvarande ministern i Petersburg, general Björnstjerna, liksom flera andra afböjde förslaget, men han erhöll icke desto mindre bestämda order att midt i vintern hemresa. Hitkommen, öfvertalades han. Om han gjort några förbehåll känna vi icke, men att en af de två vigtigaste ministerposterna, som Sverige eger att i utlandet låta bekläda, står obesatt, det är allmänt bekant. När hr Lagersträle var statsråd, stod Luggude domsaga för hans blifvande reträtt i många år ledig, men det går väl ända inte an att på det sättet behandla svensk-norska ministerposten i St Petersburg. Äfven om hr Björnstjerna någonsin skulle haft i minnet att på ett mera tillfredsställande sätt ordna vår utrikos diplomati, så ha likväl alla tecken tillkännagifvit att icke heller han har uppfattat sin ställning annat än som provisorisk. Det är en mycket egendomlig, men ganska vanlig företeelse att, ifall någon väl fyller sin plats, blifva hans krafter strax tegna i anspråk för något annat, hvartill.de icke förslå. Hr