Dagens Nyheter – 20 augusti 1873, sida 1

Den som vinner tid Vinner allt; säger ett gammalt ordstäf, och detta kan antagas till valspråk för den byråkräti, som gjort till sin uppgift att hindra nästan hvarje grundlig förbättring. I många grenar af statens högre förvaltning ha reformer blifvit ifrågasatta och förslag till förbättringar framlagda, men sedan man derom ordat vidlyftigt under en eller flera riksdagar, har alltsammans ofta fått falla i glömska och det redan wutdömåa fortlefver ett ömkligt lif — men det är dock ett slags existens. Skenet och titlarne bibehållas och lönegvartalerna uppbäras. En hvar, som med någon uppmärksamhet följt. de allmänna angelägenheterna, har va rit i tillfälle erfara hurusom anmärkningar i denna riktning icke minst ofta blifvit riktade mot utrikesdepartementet. Mångfaldiga exempel finnas derpå. att de förenade rikena varit mer än tarfligt representerade hos främmande makter. Nu är att märka att så länge den internationela . plägseden fortlefver, att statscheferna låta representera sig hos hvarandra genom sändebud, är det af större vigt för de nationer, som förfoga öfver ringare materiela krafter, än för mäktigare stater, att ba fill utländska sändebud män med öfverlägana kunskaper och öfverlägset hufvud. Endast sådane förmå utöfva ett personligt inflytande. De natiovers sändebud, som icke bakom sitt ord ha mäktiga härar och flottor till att gifva vigt åt detsamma, måste på öfvertygelsens väg kunna uträtta något. Derförutan blir hela representationen i utlandet en föråldrad farce. — Hvad här blifvit anfördt om våra sändebud i utlandet gäller i lika hög grad om innehafvarne af de uflönäde konsulsbeställningarne. Men huru ha -väl dessa regler, hvilkas riktighet icke torde kunna böstridas, blifvit tillämpade? Det är icke vår afsigt stt nu för våra läsare presentera de svensk-norska fändebuden i utlandet. Vi vilja endast erinra om huru det föga tillfredsställande skick uppkommit, uti hvilket den svensk-norska s. k. ministerstaten befinner sig. — I äldre tider betraktades hela denna representation såsom en hofangelägenhetoch det är mycket fråga om huruvida man ej änru i dag . på högre ortser denna sak från alldeles -samma synpunkt. Olägenheten af att göra folk till hofmän först och till diplomater sedan var i allmänhet den att de blefvo — endast hofmän. De hade inhemtat salongsvana, hvilket är ganska nyttigt, men de saknade kunskaper och praktisk verldserfarenhet, hvilket var ganska illa. — Hundrade exempel ha blifvit bekanta, att en svensk minister i utlandet vetat rakt ingenting om dessa svenska förhållanden, för hvilkas gagn och bästa han blifvit sänd att verka. Om nu fordringarne på våra utländska sändebud äro helt andra och vida större än på den tiden då de nuvarande fingo sin uppfostran, så frågas: hvad är det som hindrar att tillfredsställa dessa fordrin