Dagens Nyheter – 19 augusti 1873, sida 2

-—-—-6 Lå -— uppmwjukade henne så, att hon bad mig besöka sig: Vi voro ensamme och jag uppnådde fullkomligt min afsigt. Hon hade ej gifvit något tysthetslöfte rörande sina förra omständigheter och det gjorde henne till och med, efter hvad hon sjelf sade, godt att än en gång kunna få tala derom. Hon -måste i mig se en flicka med uppfostran. och -öfverlemnade sig derför desto mera otvunget åt alla sorgliga och glada minnen från det förflutna. Jag skall aldrig förgäta den aftonen. Vi voro tillsammans nästan ända till midnatt; den arma fruns tårar flödade ymnigt då Hon visade mig ett miniatyrporträtt af sin far, en ståtlig dansk officer, och då hon slog upp sin snillrika mors stambok, hvari Mathison, Krädener, Göthe och andra utmärkta snillen skrifvit vördnadens, vänskapens och det glada skämtets ord. Små svarta kors betecknade de dyra hädangångne, förtorkade blommor och nästan till stoft sönderfallna fyrväpplingar (de förmente lyckospåmännen) framträdde ur sina pappersomhöljen såsom stumma vittnen om längesedan förflutna, ljufva stunder; blekare än den gulnade, ofta svårlästa, skriften tycktes mig dock den deröfver nedlutade gråtande dotterns ansigte. Då jag lemnade. henne och ensam trädde ut i den stille vårnatten, kände jag ett oemotståndligt behof af att gråta. Dagen för min afresa inföll snart, men