Dagens Nyheter – 16 augusti 1873, sida 2

— Äfven om Conrad vore död, sade hon, vill jag icke gifta mig med någon annaa, ty han skulle ju icke kunna sofva lugnt i sin graf. Och härvid såg hon så underlig ut och talade hemlighetsfullt, likasom stode någon bakom henne som kunde höra hvad hon sade. Trodde också hon på sagan om vampyren? Ja, det är icke godt att veta, men så mycket var visst, att för henne lefde Conrad ännu och var att när som helst återväpta. — Arma barn! tänkte jag; din brudgum ligger derborta i Danmarks jord, och jorden är nu tillfrusen och det hvita snötäcket är utbredt öfver honom och alla andra döda, som hvila vid hans sida. Så kom en klar och vacker dag i Januari månad. Jag gick ned på gården för stt se efter barnen, som fått lof till att leka en stund i fria luften. Jag hade inne i rummet hört deras ljudliga glädjeyttriogar och derför låtit dem stanna ut2 en stund längre än vanligt. Plötsligt hade de blilvit alldeles tysta, hvilket naturligtvis förundrae mig. Jag fick nu se dem på något afstånd samlade kring en tiggare, som nyss måtte ha kommit in på gården. Mannen såg just icke ut för att förtjena något synnerligt förtroende, och jag närmade mig redan gruppen, i det jag ropade barnen vid namn. De hörde mig icke; i stället togo de mannen i händerna och drogo honom med sig under ropet: — Mamma! mamma! Nu har han kommit igen och skall åter bygga fogelburar åt os3. Var det möjligt? Ver denne man i den sltaa soldatkuppan, denne eländige, enarmade krympling, hvilkens i förskräcklig grad förändrade ansigte bar tydliga spår af hunger och lidande — var det verkligen Conrad? Och medan jag ännu stod der förlamad af skräck, kom en gestalt, som straxt efter mig triädt ut ur porten springande förbi mig och slog med ett vildt glidjeskri sina armar omkring halsen på krymplingen, Hvilken omslöt henne med sin enda arm och