Dagens Nyheter – 16 augusti 1873, sida 2

gråtande lät sitt skäggiga ansigte sjunka ned mo hennes skuldra. : Min historia är slut; ty om jag skulle berätta för er, huru den modige mannen undgått danska fångenskapen samt, trotz sjukdom och svaghet, släpat sig fram den långa vägen för att från min och Berthas mun få höra, att den blodsskuld, som han i en stund ef vanvett ådragit sig, nu var honom eft3rgifven — skulle jag berätta er allt detta, så hunne jag ej slata i afton. I byn har man ej glömt Conrads missgerning, men man anser det klokast att icke tala derom, ty gerom jernflit, förståndig sparsamhet samt en stor ekonomisk talent har han blifvit en af byns mest välbergade män, som sköter sitt hemman, hvilket han köpte för mina pengar, på ett mästerligt sätt och aldrig låter någon nödlidande förgiälves klappa på sin dörr. Bertha har minst skäl till att beklaga sig öfver honom. Hon har födt åt honom 8ex friska och blomstrande barn, och han ilskar henne ännu med all den passion, hvaraf hans starka själ är mäktig. Hon är fallkomligt lycklig, och när svartsjukans demon åter rörer sig i honom — hvilket visserligen ännu då och då händer — så höjer hoa sina armar och förer händerna på ett egendomligt, särdeles behagfullt sätt till sidan af hufvudet, så att hon med fingerspetsarne berör den svarta duk, hon fortfarande städse bär. Jag har sjelf en gång sett denna åtbörd och iakttagit dess verkan på mannen. En djup rodnad uppsteg på hans kinder, han sänkte hufvadet och ville aflägsna sig; men då sprang hans hustru efter honom, slingrade sina armar om hans hals och beseglade med en bjertlig kyss den så hastigt åstadkomna försoniagen. Det muntra sällskapet kring bordet hade efterhand blifvit mer och mer tyst, allteftersom fruns berättelse fortgick. Den ene efter den andre ham de stigit upp och närmat sig oss; slutligen stodo alla kring oss, uppmärksamt lyssnande. Då beritterskan nu tystaade, förmärktes en rörelse bland åhö