kallat, och var dateradt Slägret vid Fredericia4. Slutet lydde ungefär sålunda: För öfrigt kan jag tala om att jag här träffet tillsammans med en man som, efter art ha erfarit mitt namn, genast lät sig anställas vid min eqvadron och sedan gjort mig visendtliga tjenster. Nyligen vid ett utfall, gom danskarne gjorde, råkade jag i verklig fara, men räddades af denne man på ett sit:, som ådrog sig hela armöns uppmärksamhet oc beundran. Genom mig har han nu blifvit beordrad till sergeant, och han viker nästan aldrig från min sida. Han är den yPperligast2 ryttare, jag känner, och dertill den underligasts menniska i verlden. Jag är ofta frestad att tro att han dödat sin egen tader, eller att han har något annat förfärligt på sitt samvete. För sina kamrater har han en gång sagt, att han är skyldig att tjena vår fami!j in i döden. Jag för. modar derföre att han varit en af din aflidne mang många skyddslingar. Han kallar sig Conrad; och ingen vet hvad han annars heter eller hvarifrån han är kommen. Kan ni gifva mig några upplysningar om denne besynnerlige man? Jag besvarade atraxt detta bref. Conrads illgerning omnämnde jag naturligtvis icke. J sg sade blott, att mannen tjenat ho3 oss, och att Herbert i alla afseenden kunde förlita sig på honom. Han borde blott undvika att oroa honom med frågor, och det vore bäst, om Conrad icka fick veta att vi blifvit underrättade om hans vistelseort. Hvad jag emellertid BynDnerligast lade min kusin på hjertat, det var att han ej skulle förlora mannen ur sigte samt Att hän då och då skulle lemna osg vidare inderrättelser om honom. Dessa vidare underrättelser läto länge väna på sig. Slaget vid Fredericia hade ut