Dagens Nyheter – 15 augusti 1873, sida 1

t 005 VNUnDIDORO0S DULVUUIGUaAKLUI OCH GUSVONIKY UVKAlL one rätt. Det var på denna tredjedel som Upsalakonungen uppodlade och hebyggde de så kallade Upsala ödegodsenX4, af hvilkas afkastning, i förening med de hemman Sigge Fridulfsson från början upptog i trakten af Sigtuna, dåvarande statsförvaltning hade sina inkomster. Att staten från början ej förbehållit gig någon meddelegarerätt i de enskildes egendomar är äfven tydligt deraf, att någon jordafgift från början ej förekom; den första skatten var i stället personel, d. s. k. nässkatten. Hvad den sedermera tillkommande gengärden beträffar, hvilken dessutom från början ej var någon årlig skatt, sä stödde den sig på den hos våra förfäder af ålder bekanta gästfriheten, som ej tillät att någon . gjorde sig betald för den resandes: härbergerande och förseende med kost; denna sed kunde naturligtvis ännu mindre tillåta något undantag för konungens resor till sina Upsala öde-gods, vid hvilka tillfällen gengärden aflemnades. Då således staten från början ej egt någon meddelegarerätt i den enskildes jord, skulle denna förmenta rätt sedermera tillkommit på den grund, att statsmedborgaren, såsom sådan, tid efter annan årligen utgjort för statens tillväxande behof erforderliga skatter. Härvid anmärkes att den årliga från en jordegendom utgående afgiften ej grundlögger någon statens meddelegarerätt i sjelfva jorden, utan det är tvärtom denna meddelegarerätt som grundlägger den årliga afgiften; och då denna meddelegarerätt från början, hvad staten beträffar, ej funnits i den enskilda jorden, ej heller i och med afgiftens uppkomst blifvit af staten förvärfvad genom en motsvarande kapitalafgift till egendomsinnehafvaren, så måste afgiften, för att vara berättigad stödja sig på någon annan grund än medegarerätt. Hvad grundskatterna beträffar, så ligger grunden till dem endast i hvarje statsmedborgares skyldighet att i proportion till sitt egendomsoch kapitalvärde eller inkomst bidraga till statsbehofvets fyllande. De första grundskatteafgifterna voro derför på denna grund både berättigade och rättvisa (för så vidt de fördelades lika på all enskild jord), enär någon anvan skatteinkomst för statsbehofvet ej fanns än af jordbruket, men de påföljande gruudskatteafgifterna blefvo i så måtto en orättvisa mot dåvarande jordinnehafvare, som under tiden andra förvärfskällor än jordbruket uppstått i landet, utan att dessa i proportion till jordbruket deltogo i bärandet af den allmänna skattebördan. Denna vrättvisa beskattning träffade, tvärtemot hvad mången nu påstår, icke allenast den dåvarande jordegaren, utan tillväxte generation efter generation på de följande egarne, allt efter som dels grundskatternas varuvärden stego i pris, dels efter som de andra förvärfskällorna utvecklade sig utan motsvarande beskattning. Denna orättvisa mot den skattdragande jordbrukaren blef så mycket känbarare som i bredd dermed gick en skatteefterskänkning för såväl andliga som verldsliga frälseinnehafvares jordegendomar, hvaraf följden blef förhöjda skatter för skattebonden, ty statens behof, som voro i ständig tillväxt, måste fyllas, ehuru det beklagligtvis skedde på en enda skattdragande klass bekostnad. Att en skatteegendom är så mycket mindre värd som beloppet af grundskatternas kajitalisering, är en sanning, men att häraf