Dagens Nyheter – 15 augusti 1873, sida 1

promenera i trädgården. Hon vände sig just nu om och kom gående mot boningshuset. Midagssolen upplyste klart hennes sköna, af den mörka florsduken, som hon nu beständigt bar, omslutna ansigte. Jag tog presten ihanden, förde honom fram till fönstret, pekade på den välväxta flickan och sade: — Tror ni verkligen, att det icke är en synd att älska denna flicka? Verkan af min enkla krigslist var obeskriflig. Han blef röd, han blef blek, han mumlade osammanhängande ord; förmodligen trod de han att hvad han såg var ett bländverk, en py frestelse. som han måste söka besvärja. Som han verkligen var en god menniska, gjorde det mig ondt om honom, och i tanke att det möjligen ännu skulle kunna blifva något af honom genom en förståndig hustrus inflytelse, beslöt jag att, huru löjlig saken än syntes mig, taga den allvarsamt. Jag tillrådde honom att sjelf försöka sin lycka hos Bertha, men dertill hade han icke mod. Jag måste derför, innan han gick, lofva honom att utforska och skriftligen låta honom veta, om han kunde med utsigt till framgång fortsätta sitt frieri eller om ban borde uppgifva detsamma. Bertha gjorde hvad jag förutsett; bon tillbakavisade på det bestämdaste, ja med verklig afsky, prestens anbud. — Jag är ju förlofvad, nådig fru, sade hon. — Det har jeg svårt för stt begripa, svarade jag, ty ett band, som på ett så brutalt sätt blifvit afskuret, håller icke mera, om man