Dagens Nyheter – 14 augusti 1873, sida 1

händelsen å jernvägen i närheten af Moholms station: Af de upplysningar, som vid förhöret i Töreboda sistlidno lördag erhöllos, synes olyckan vid Vads lilla bro, 0,s mil söder om Moholm, bafva tillkommit sålunda, att genom lokomotivets svängande rörelse, egendomlig för denna sort större och tunga godsmaskiner, två skes nor blifvit utböjda, utan att dock maskinen deraf urspårat, hvilket åter händt någon af de i tåget gående vagnar, på så sätt, att dess ena hjul nedfallit på den östra skenans inre sida, dervid bourtsvarfvande inre utsprånget å rälshbufvudet till dess skarfven uppnåddes, då hela hufvudet vid skenans ända afbröts och hjulet tog sin väg på skensträvgens yttersida, varande då urspårnicgen fallständig. Denna urspårning hade till följd, att den ena framför gående vagnen efter den andra drogs ur spå: ret, till dess slutligen äfven tendern och ma: skinen delade samma öde, Maskinen var då lyckligtvis kommen öfver bron, hvilken lyckliga omständighet man har ått tacka för det olyckan ej blef större än hvad nu är fallet. Den kullstjelpta maskinen med sin tender är ställd på sina bjul men ännu ej upptagen på banan. Maskinens rörliga delar synas vara oskadade. 1 täckt och 2 öppna godsvagnar samt passagerarevagnen äro obetydligt skadade, bagagevagnen deremot mer och 3 täckta godsvagnar förstörda. Sällsynt 2oclogiskt fynd. Från en aktad vetenskapsman har Dagbladet fått mottaga följande underrättelse: Den 1 dennes fångades på backa i Nord sjön, 20 mil vester om Lindesnäs, och på stort djup, af bohusländska fiskare från Grundsund ett exemplar af en af Skandinaviens sällsygs tasto fiskar, glansfisken, Lampris guttatus Retzius, Djuret, någoti skadadt, blef några dagar deretter (den 4:de) ilandfördt och kom lyckligtvis att af fiskrarno till salu hembjudas åt tvenne tillfälligtvis på Fiskebäckskil vi: stande yngre naturforskare, som genast, så godt omständigheterna det modgifvo, konsera verade detsamma. Det lär framdeleg, genom professorn vid Vetenskapsakademien F. A. Smitts försorg, komma att införlifvas med vämda institutions zoologiska samlingar. Giansfisken, känd sedan slutet af förra seklet såsom ftillhöravde skondinaviens fauna, närmast beslägtad med de för sn vackra kroppsform, sina tifliga färger och sitt välsmakande kört ut: märkta makrillfiskacne, är af er fundrelik skapned, plattryckt från sidorna, tre till tre och en half fot lång garst tså fot hög, har cinoberröda fenor, temligen stora, lätt affallande rosenföirgade och guldglänsande fjäll, är på sidors silfvertärgad med insröddea stora ovgla hvita fläckar samt offan mörkblå. Om hans förekomst och utbredning är kändt, att ban uppebåller sig på de större djupen i Atlantiska oceanens etiropeiska del, synnerligast utanför Norges vestra kuster från Nordkaov ned till norra delen af resund, utom hvilket område han äfven anträftats vid Frankrike, Eogland, Skottland, Färöarne och Island. Någon gång Iär han ccizså hafva påträffats i Medelbafvet. Vid Norges kuster är hag enligt professor Nilssons uppgift känd från urminnes tider, och 5sn bar dersikt egna namn: SLaxeBtörje, Vid sår svenska vestzust deremot är han föga känd, så Itef, att gåmla fiskarg från Fiskebäckskil sade sig aldrig förut hafva sett en såden fisk (sed. 1810 -har man der, eåvidt kändt är, icke lycksts fånga bonom förr än pu). Fiskens förekomst på de stora hafsdjupen är en af orsakerna till, att han så sällan fångas, och detta senare åter gör, att han åtminstone i våra in museer betraktas som en synnerlig reritet. Upplöstskarpskytteförening. K. mit kar beviljat skolläråren DL. A. Thollen entledigande från den ät bonom uppdrsgna öfverbefölbafvarebefattningen — vid Nörra Hallands frivilliga skarpskytteförening, hvilken förening blifvit upplöst.