Dagens Nyheter – 13 augusti 1873, sida 2

trampade ned rabatter och sängar samt återvände efter en timmes förlopp i det ljufva medvetandet att med sjelfuppoffring ha uppfyllt en tung pligt. Så stado sakernå, då jag kom. Mitt sinne bade under vägen råkat i en så stark rörelse genom den -obestämda fruktan jag erfarit, att jag nu, då jag hade verkligheten framför mig, kände mig jemförelsevis lugn. Dessutom var det husmodrens pligt att icke tappa hufvudet, när det gällde att styra så många hufvudlösa menniskor. Jag befallde karlarne att gå hvar till sig, då för ögonblicket intet fanns för dem att göra, hvarpå jag, uten att gifva mig tid till att t:ga af mig ytterplaggen, skref dels en biljett till läkaren dels ett par rader till min onkel, hvilka bref jag genast afsände med ridande bud: Allt detta var gjordt på några få minuter. Jag följde derefter bushållerskan in till den stackars flickan. Äfven här måste jag visa bort tre eller fyra jommerfulla qvinnor, innan jag kunde komma fram till sängen, hvarpå den olyckliga ännu låg i sina kläder. Jag trodde mig vara beredd på allt, men kunde dock ej undertrycka ett utrop af förfäran, då man aftog den i hast anlagda förbindningen. Hade flickan verkligen blifvit mördad, och hade jeg stått framför hennes lik, tror jag ej att min fasa kunnat vara större. Här förelåg något obehagligt, något ofattligt för min känsla, något oerhördt grymt. Om