Dagens Nyheter – 12 augusti 1873, sida 1

-— (4 -— ock — hvarifrån skulle han nu på våren få ett kålblad? ... Nåja, alla dessa biomständigheter betydde ji ändock intet, om blott hon fick pjuta af sin hämnd, sin ljufva hämnål Emedlertid ströfvade Conrad omkring i skogen, der mörkret blef allt djupare. Hans hjerna är alldeles förvirrad i följd af allt tänkande och grubblande, allt raseri och all förtviflan, som på sednaste tiden upptagit och förbittrat häns själ, och hvartill slutligen kommit det besynnerliga äfventyr, som nyss träffat honom. Han stirrade på den gyllene nymånen, som lyste mellan grenarne. Månen hade ju också spelat en roll i den gamlas framställning, men han mindes icke hvilken. Utan-att veta, huru det gått till, märkte han plötsligt att han Höll i handen den stora fällknif, som: han eljest slltid bar i ficken, och att till på köpet bladet redan var blottadt samt blänkte mot honom i månskenet. Det var som hade en blixt bastigt upplyst Conrads af dimmor omböljda själ. Han höll skaftet så fast i sin högra hand, som hade skaft -och -hand varit ett... Ja, det var knifven, den goda, skarpslipade knifven, som skulle bjelpa honom! Allt avnäåt, söm den gamla trollpackan sagt, var endast hokus pokus. Han skulle afskära ett litet stycke af örat, hade hon yttrat; nej, ett stort, ett riktigt stort stycke, det var bestämåt bättre... Den olycklige skrattade högt och öfverfölls derpå plötsligt af en sällsam känsla af ångest