Dagens Nyheter – 29 juli 1873, sida 1

NT UU pani lansknektar. Den förträfflige kaptenen ville natuörligtvis icke våra frånvarande, då slottet plundrades; derför håde han skynJat sig att på andra öfverflytta ömsorgerna för fångens bevakbing. Hvad Raoul beträffar, hade han dragit sig tillbaka i en fönsternisch, der Kan lärvge förblef stående med tärfyllda ögon. — Ack! sade ban till sjg sjelf, hvarför blef ej min anidg förverkligsd? I mitt vanvett har jag : vågat hotå min broder, vågat eftertrakta hans lif. Och dock är ban vår familje hufvud. Jag tänker med afsky på mig sjelf om den redrigå handling, jsg föröfvat. Men jag skall försona mitt fel — mitt brott! Aldrig, så lärge jag lefver, skall han dö på schavotten. Må de kungliga komimissårierne döma honom — de ha rättighet dertill; men jag har rätt att benåda honom, och jag skall icke underlåta att göra det. Herr de Harlai må anklaga mig för väld och orättvisa; konungen må beröfva mig tin ynnest och sända mig i landsflykt, Diana må affördra mig räkenskap för sin moders blod, markis de la Tremblays många offer må förbanna mig, jag må bli ett föremål för allas bat och föiskt; men jag skall heldrö fördraga kvarje sorg och lidande, egom sälunda kunra komma att drabba mig, än jag hör samvetets förebrående stämma ideligen hviska till mig: Kain, hvar har du gjort af din broder?4 Och