Dagens Nyheter – 28 juli 1873, sida 2

Dess toner återföra 0ss till det som egentligen gjorde dagen glad — Bellmansfestens firande. Vi hade vid denna lefvande tafla, som tedde sig för oss, både glömt, hvarför den var der och hvarför vi voro der. Men sHvila vid denna källa? uppryckte oss ur våra fantasier och vi funno att vi stodo midt framför den bekransade Bellmansbysten. Det var Bricollisterna, som hade höjt sin stämma. Ja, visserligen var det så, han lefde, denna bild, han hade antagit menskligt lif endast för denna dag; en få hade vidrört Bellmansbysten med sitt trollspö. Det var ej Byströms skapelse längre, vi sågo framför oss, det var han sjelf, Carl Michael Bellman, sådan han lefde, log och sjöng. Det var ej. medlemmarna af Par Bricoll, som sjöpgo, det var han sjelf. Det var ej orkestrarna, som oafbrutet spelade Bellmansmelodier, det var han sjelf som improviserade. Och vi alla, hade vi ej plötsligen blifvit förvandlade till figarer i det egöndomliga Bellmansdramat — och naturen, hade den ej blifvit ett hundrade år yngre? Lefde vi ej alla under Stjusarkungens tid! Vårt land, vårt land, vårt fosterland!, afsjungen af Bricollisterna, återförde ozs emellertid till oss sjelfva, och kom oss att tänka, att vi voro här för minnets skull, att vi endat voro här för att fira den 26 juli, Bellmansdagen. Derföre blickade vi oss omkring för att efterse, om alla voro lika glada som vi. Ja, visserligen voro de det! Dear gifver en norsk skaärpskytt — förlåt rättframheten — sin qvinliga granne en kyss, under det att en hästgardist slungar de mest mördånde ögonkast. Der tråda en dalizulla och en glad gutt dansen helt ogeneradt i lunden vid sångens ljud. Der och der uppträder Stockholms tjensteklåss som herrar och damer, under det att bricollisterna sjunga SOrfei drängar, . och här drickas brorskålar i oändlighet på höjd och i dal, under det att bricollisterna uppstämma: Hvem är som ej vår broder mins? Hara var det? Jag tyckte åtminstone j att solen, liksom förr under Josuas tid, i glädje öfver ått se få många glada grupper, försummade att stiga ned bak Vesteras kullar. Hon måste dock slutligen mot sid vilja göra detta, men efterlemnade en på sämma gång herrlig och vemodig åftonrodnad. Det var himmelens sorg i rosenrödtt. Just nu ljöd sista sången från bricollisternas lifvade läppar: Sof i ro — en verklig satir öfver några kavaljerer, hvilka redan voro försänkta i gömnens armar, måhända till Phoebi, men måhända äfven till Baccni ära. All glädje måste vara kort, så äfven denna. Figurerna i den glada taflan blefvo rörhga och började skrida framåt och hemåt. Träden rörde ock sina blad liksom till afskedshviskning; Bellmansbysten log mot oss i dunklet. Ännu en Bellmansmelodi från de båda or kestrarnå, och dagens färgrika saga var slut. TROSOR ROSE ENSO SET OO ANOR