Dagens Nyheter – 28 juli 1873, sida 2

man på afstånd hörde Bellmans odödliga toHöj nu ditt glas, både yngling och mö, För denna verld, hvilken aldrig kan dö! — I denna trollande, brokiga krets Träda vi in allesamman, Låtom oss drömma, go vänner, dervid, Under det timmarna jaga, In uti denna ljuft svärmande tid, Denna förklingande saga, Då det var sång hvarje timma, hvar stund Allt ifrån. tronen nedtill gröna lund! — Låtom oss drömma så Jjufligt dervid, Under det timmarna jaga, Så ungefär rjöng man för sig sjelf och begaf sig genaste vägen, hvilken är den våta, till Djurgården. Hvilken herrlig dag, den skönaste som sommaren har gifvit oss! BSolen strålade från bimlahvalfvet som en krönt monark, ej omgifven af det ringaste moln. Det var som om naturen, likasom menniskörna, visste att i dag skulle den stora folkfesten firas. Hur allt gick på toner dentia dag! Från sjelfva ångsluparne, hvilka annars äro så prosaiska och maskinmässiga af sig, ljöd musikens klang. Den ångslup, hvilken förde osg till Djurgården, omgöts alldeles af BSäterbergs elegiska: Ser jag stjernorna sprida sitt strålande sken, hvilket exequerades af en konstnär på gitarr och med stark brytning på ett främmande tungomål, : Vi, och många med oss, tyckte dock, att detta alldeles ej passade i stycke med dagen, då endast Bellmansmelodier skola höras, då sjelfva vinden, hvilken susade kring våra öron, tycktes sjunga Så lunkom vi gå småningom, En af oss anmärkte dock att den sången kunde vara god att ha i minnet, när vi en gång mot natten begifva oss hem. Hvem kunde lemna något svar härpå, när ner från Bellmansro? Anlända till Kanan-Djurgården, då Hasselbackens klocka pekade på sexan, hade vi ej tid, hvarken att stanna vid den bekransade Bellmansbilden i det rike, der värdarnas värd har omsorg om en hungrande mensklighet, eller skratta vid Kaspers tokroliga strider, eller sucka vid tvenne unga gracers sång om kärlek och tro; ackompagnerad af positiv, eller gråta vid det fyrdubbla mordet i Helsingland4, hvilket en konstnär förevigat i en tafla och hvilket en sjutioårig gubbe täljde i sångens toner. Till Bellmansro bar det af. Hvilken tafla tedde sig för våra blickar der; hvilken tafla af natur och folklif, af grönska och skratt, af soljus och musik, af sommar och dryckjom, äf . . . ja, hvad af? — af Stockholm! Det leende, glada, förtjusande, fjärilslika StockHolm, detta Stockholm, hvilket i trots af tiden aldrig kan dö, dötta Stockholm, HKvilket, om än århundraden försvinna, skall framstå hvarje dag lika ungt, lika friskt, lika egendomligt liksom — Thors bockar; ja, der hat ni bilden, fastän den haltar. Hvilket lif, hvilken rörelse, hvilken blandning! -Hackor och knektar, damer och kungliga tromän! Ett slags kortlek i stort, der allt, besynnerligt nog, är itrumf! Öppnade korgåt och öppnade buteljer öfverallt kring Bellmans bysi i alla fyra väderstrecken. Glada lag hvarthän: man blickar; stockholmaren vill njuta sitt sorgfria väsen. Komiska scener saknas ej. Der sprutar en sodavattensflaska i ansigtet på en dam, klädd i tevattenshätt; der sätter sig:en glad lax4, tydligen nyss förlofvad med den tjugoåriga flickan, hvilken kastar så strålande blickar på honom — sättet sig på ett halft tjog ägg, hvilka han, för högtidens skull, har förvarade i bakfickan; der sätter en CBacchi adelsman en klunk ur en ölbutelj i halsen, derför att han ej klart för sig utredt förhållandet mellan sin muns rymd och sin struptunnels genomsläppningsförmåga. Hans halsbrytande klagorop utgöra en skärande kontrast till musiken. hvilken oafbru