Kina på verldsutställningen i Wien. När man går från soluppgångens land några få stog mot vester, skrifver en tysk korrespondent, kommer man till midtens rikö. Japans och Kinas kultur är uppenbarligen uppsprungen ur-samma rot och då dei årtu senden ha hållit sig fjerran från all slags närmare beröriog med utlandet, hafva devicke kommit öfver en viss utvecklingsgrad. Allt är mera enformigt än hos europterna, till och med de fantastiska vidundren i drakfiskeller fågelskepnader äro afbildade som för urmiar hes tider sedan; Derigenom erhåller denna kultur på en gång ett uttryck af något barnsligt och något föråldradt; hos japanoserne synes det barnsliga, hos kineserne föråldrade vara för: Hörrskande. På utställningen presenterar sig den kinesiska afdelningen itrepne gruppar, den af kej gorliga Kinesiska röga Högen, den af do katolske missionerna i Kina och den österrikiske genoralkonsuln i Höngkong Vv. Overback tillvägabrögta samling, I de fyra första grupperna, som omfatta bergväsendet, landtbruk, kemisk industri och bäriogsmedel, äro alla tre sams lingarna mycket fikhältiga. Nur pan bland medikämenterna finner torkade getingbon, rått