Dagens Nyheter – 21 juli 1873, sida 2

itrönande at djurlifvets förhållande i hafvet un ler den mörka tiden. Dessa draggningar hafva unnat utföras i en vida större skala än jag våsat hoppas, dels i öppet vatten, men för det mesta under isen, nästan hvarje helgfri dag, och le hafva lemnat ett rikt utbyte, visande att djurifvet i hafvet långt ifrån att afstanna under dex ånga vinternatten, under denna tid kanske når sin kulminationspunkt och det oaktadt hafvets vatten längesedan är afkyldt till en temperatur sf närmare -22. En granskoing af de rika samlingar, dessa draggningar lemnat, skall helt säkert gifva zoologen månget nytt uppslag rörande de evertebrerade djurens lefnadsförhållanden och utveckling. Jag tror till och med, att det faktum varit något oväntadt, att ett friskt och oförminskadt djurlif kan existera under en sådan brist på ljus och värme, som vintertiden är rådande i polarhafvet. Det tyckes till och med som om åtskilliga djur, hvilka helt säkert icke ega något medel att höja den inre kroppsvärmen öfver det owmgifvande mediets, ännu skulle kunna lefva vid en temperatur af — 1029 till — 159 under fryspunkten. Est märkvärdigt exempel härpå ser man härstädes under den mörka tiden. Om man nemligen vintertiden härstädes framgår längs med bafsstranden, så sprides för hvarje steg man tager i den under flodtiden genomdränkta, under ebben torra snön, som betäcker isfoten eller fjären, ett intensivt blåhvitt ljussken kring föbterna, hvilket vid närmare undersökning visar sig härröra trån millioner nästan mikroskopiska krustaceer, hvilka hafva sitt hufvudtillhåll i snödrifvorna och snösörjan vid sjelfva bafsbandet. Snö, genomdränkt af saltvatten, är tydligen dessa djurs rätta element, och jag har varit i tillfälle att med termometer öfvertyga mig derom, att de ännu lysa, då denna snös temperatur är — 109,2. Lufttemperaturen var då — 339. Det gör i sanning ett egendomligt intryck att under en bister vinterdag framgå i denna blandning af snö och lågor, hvilka för hvarje steg man tager stänkas åt alla sidor, lysande med ett sken så intentivt, att man vore färdig att befara, det skodonen och kläderna blefvo förbrända. Genom fartygens instängning blef äfven botanisten dr Kjellman nödgad att qvarstanna, och expeditionen har denna omständighet att tacka för ett af dess märkvärdigast2 och vigtigaste vetenskapliga resultat. Man hade väntat att algvegetationen härstädes skulle till följd af brist på ljus och värme, hvilka alltid ansetts för oundgängliga vilkor för växtlifvet, fullständigt afetanna eller afdomna under vintern. Dr Kjellmans granskning af de alger, som under vinterdraggningarna blifvit upphemtade, visar dock att detta ingalunda är fallet. Tvärtom framgår det af hans omsorgsfulla och med stor ihärdighet fortsatta undersökningar tydligt, att, oaktadt den fyra månader långa ef intet solljus afbrutna polarnattens mörker och oaktadt kölden under denna tid i hafvets vatten, en rik algvegetation alltjemt existerar, hvilken i sina vexlande former erbjuder den strängaste öfverensstämmelse, så i gvalitativt som qvantitativt hänseende med algvegetationen under sommaren, och visar en lifskraft, som särdeles med hänseende till de företeelser, hvilka stå i sammanhang med fruktbildningen, är ytterst påfallande. Man kan häraf sluta: Att algerna i motsats till fröväxtarna ega ett ytterst ringa behof af ljus, att för utvecklingen af ett rikt alglif en värmemängd af — 19 till — 29 är tillfyllestgörande äfvensom att en ökad värme och ljusmängd endast i omärklig grad ökar deras lifsverksamhet. Det är lätt att inse, hvilken stor betydelse dessa slutsatser, grundade på en mängd, tinder den fyra månader låoga vinternatten oafbrutet fortsatta iakttagelser, måste ega ej allenast i växtfysiologiskt utan äfven i växtgeografiskt hänseende. Bland annat hafva vi med skrapan från hafsbotten uppbemtat små forsforescerande annelider, hvilka dock endast förekomma ganska sparsamt. Med anledning häraf framkastades den förmodan, att den massa organismer, af hvilken hafsbotten är betäckt, möjligen skulle kunna utveckla kemiskt verkande, men för menniskans öga ej uppfattbart Jjus (s. k: mörkt ljus), hvilket derstädes kunde under vinterostten i fysiologiskt hänseende ersätta det direkta solljuset. Några försök, som dr Envall anställt, visa dock, s8t detta icke i någon märklig grad är fallet. Han nedsänkte nemligen till bafsbottnen, på ett djup af omkring 2 famnar, en hermetiskt tilsluten ofärgad flaska, innehållande glasskifvor. öfverdragna med joderad kollodium, på vanliga sätt behandlade i silfverbad. Då dessa efter 12 timmar åter upptogos, voro delika oförändrade, som likartade glasskifvor, hvilka under samma. tid varit förvarade i mörkt rum. Såsom vi befarade, har den egentliga jagten under vintern varit alldeles ingen. I höstas blefvo dock några få renar skjutna, äfvensom utom en mängd annan fågel öfver 100 ripor. Dessa tillhöra en stor och särdeles fet art, hvars kött Kl mycket läckert, till smaken något liknande gå sens. Sjelfva fågeln förekommer här i vida störe antal än man hittills antagit. Dan bor företcädesvis högt upp blanodsvårtillgängliga. stenrös vid sidorna af fjellen. Sedan vinteros början har den helt och hållet försvunnit, hvilket synes